Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 juni 1870, sida 1

än mitt lif för det stora mäl, som jag föresatte mig, och som icke är något annat, än hvad den store Engelbrekt begynt ...Jag ville, att min broder skulle fullborda hans verk; — det lyckades mig icke... jag har velat sätta eder i min broders ställe, och jag har ej ryggat tillbaka för något att vinna mitt mål... I talen om vennesvek! :. Ja, jag har svikit min vän, som jag hade af hjertat kär, jag har varit redo att döda hennes son, och äfven han har vunnit mitt hjerta, ty han har räddat mitt lif och hjelpt mig att hämnas min broders skugga på den gamle skrymtaren, som tog hans lif... Och likväl är jag ännu redo att offra ynglingens lif, och hans blod på mina händer skulle stråla som en helgongloria i hans ögon, som dömer efter uppsätet. Ett är vänskap och kärlek och allt detta, som jordelifvet tillhör, ett annat är fosterlandets räddning och minnet af bragder, som lefva genom århundraden . . . Nunnan tystnade, och hennes ord återljödo djupt ned ifrån kyrkans bortesta hvalf. Men ljusen flämtade framtör helgonbilderna och på de dödas grafvar och gåfvo ett skenlif åt belätena, liksom om nunnan med makten af sin starka vilja förmått väcka sten och träd till lif och rörelse. IIon stod liksom en mäktig undergörerska, en besvärjerska midt i denna nattliga verld, hög och outgrundlig och djup, som natten sjelf. — Sägen mig till sist — ljöd åter nunnans stämma — sägen mig, om I viljen se den lycklige egaren af den heliga klenoden stiga trappsteg för trappsteg upp till ärans och maktens och det stora minnets höjd? ... Dock hafven I intet annat att välja. Han eller I, endera skall verka mitt verk .. . Förstån I än, eller hvad? — Jag förstår! — mumlade riddaren.(Forts.)