Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 juni 1870, sida 1

— Underlig ären I till sinnes, såsom ock min broder var... Han hånade den heliga klenoden, och ban måste derför gifva sitt lif... I hafven tro till det, men I bäfven tillbaka derför, liksom om det hängde kring den korsfästes bild, hvars blod det innesluter i en af sina stenar... Och likväl hvad betyder en menniska, när det gäller så högt ett mål, som ett konungarike, — hvad väger en vän, när det gäller tusen sinom tusen män och qvinnor, hvilkas frälsning ligger sluten i det heliga smycket? ... Sannerligen säger jag dig, Carl, ditt mål är mätt, hurudan än din vilja må vara ... Du måste ega detta smycke, eller kommer ofärden öfver dig snar... — Så må ofärden komma — svarade riddaren, churu han darrade på rösten i det han uttalade orden — jag rädes att vinna min lycka för det pris, som I uppställen. Den darrande rösten var nog att för nunnan tillkännagilva hennes seger, och ordet: ,jag rädes, — i stället för: jag villt,y — bekräftade segren. Viljan var god hos denne man, men kraften var ringa, och hans böner skänkte honom icke den kraft, som brast honom. — Långt för detta har jag vändt mina tankar från jordelifvet — sade nunnan — hvi stören I mig i min heliga frid, hvad viljen I? — Jag vill hafva hjolp af eder, som en gång inblåste begäret efter detta smycke i mitt hjerta, jag vill hafva hjelp af eder att rycka det upp igen, så att jag må kunna handla fritt, såsom fordom, och blifva mäktig af min egen kraft, och kunna träda med öppen panna inför Herrans helgon! — Gå, gå, och lemna mig i ro — återtog nunnan — kan något, som är styggelse inför Gud, komma öfver mina läppar? ... Bort det! Men det står till eder att taga eller förkasta... Jag har haft min uppgift i lifvet, och för den har jag troget verkat, jag har velat gifva mitt lif, ja mera