Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 juni 1870, sida 1

om det höga och heliga. Framme vid högaltaren föll riddaren på knä och bad med nedböjdt hufvud, och ännu, när tolfslaget ljöd från tornet, låg ban i samma ställning. Då reste sig ljudlöst och andelätt, men långsamt och darrande, en grå skugga, och en grafsik stämma nådde den bedjandes öron. — Hvem är du, son af en ond verld, som stör friden i Guds helgedom? Riddaren såg upp. Framför honom stod med utsträckta armar den grå nunneskepnaden, och under det tillbakaslagna nunnedoket tramblickade ur ett par djupa ögonhålor tvenne skarpa genomträngande ögon, som glimmade till vid altarljusens sken. — Väl kännen I mig, syster Bengta! — svarade riddaren och reste sig upp — jag kommer för att säga eder ett ord med anledning af hvad I saden mig, när vi sist träffades här i klostret. Nunneskepnaden tog ett steg tillbaka, och en skälfning tycktes genomfara hennes kropp. — I taladen vid mig om guldhalsbandet och om den lycka, som väntade mig, när det väl prydde min hals... I saden mig ock, att denna lycka skulle sprida sin glans öfver allt Sveriges land och blifva som en krona på det verk, som Engelbrekt begynt... Det har sedan dess legat i mitt sinne både natt och dag, och det har frestat mig och frestar mig än... Nu har jag kommit att säga eder, det jag ej har mod vinna detta smycke, som endast kan vinnas genom vännesvek . .. Hafven I intet annat råd att gifva mig? Kan icke min ära vinnas, kan icke Sveriges lycka vinnas genom andra medel än detta? Det dröjde en stund innan nunnan svarade. Hon stod der så stel och så tvär, som om nunnedrägten omhöljt ett skelett. Men de mörka ögonen blickade oaflätligt och genomträngande på riddaren.