Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 juni 1870, sida 2

om de vore mekaniska figurer föreställande Tiden och Döden. Sedan Durdles tömt sitt glas Dortvih, anförtror mr Sapsea honom den dyrbara ansträngningen af sin sänggudinna. Durdles framtar helt känslolöst sitt alnmått och mäter raderna helt lugnt, hvarvid han nästan betäcker dem med stenmjöl. — Det är för monumentet, är det inte, mr Sapsea? — Inskriptionen. — Ja. Mr Sapsea atvaktar dess verkan på ett alldagligt sinne. — Det blir en tums höga bokstäfver, säger Durdles. — Tjenare, mr Jasper. Hoppas ni mår bra. . — Hur mår ni sjelt, Durdles? — Jag har fått en släng af grasvatism, mr Jasper, och det väntade jag. i — Ni menar rheumatism, säger Sapsea något skarpt. (Det förargar honom att hans tankefoster blifvit så handtverksmessigt emottaget). — Nej, mr Sapsea, jag menar grafvatism. Det är en annan sort än rheumatism. Mr Jasper vet hvad Durdles menar. Om ni vore uppe bland de der grafvarne, innan det är riktigt ljust en vintermorgon, och höll i på samma sätt hvarenda Guds långa dag i er lefnad, så skulle ni förstå hvad Durdles menar. — Det är ett bittert kallt ställe, bekräftar mr Jasper med en rysning. — Och om det är bittert kallt för er: uppe i koret, med de lefvandes andedrägt omkring er, hur skall det då vara för: Durdles nere i kryptan, bland de fuktiga dunsterna der och dödskylan från de ,gamla, svarar denne individ, — Durd