man begagnat till stöd för läran om ofelharheten, voro förfalskade och yngre än den tid, man för dem uppgifvit, samt att man på det anförda kyrkomötet endast genom tvångsmedel hade förmått en del biskopar att lemna sina underskrifter. Slutligen erinrade han om, att vissa päfvar bevisligen hade felat och uttalat läror, som sednare alltid varit ansedda för kätteri; om man nu kungjorde påfvens ofelbarhet, skulle man således antingen komma i stor villrädighet om, hvad som vore riktigt, eller också lemna en stadfästelse på de hittills förkastade satserna och godkänna alla fordna öfvergrepp från påtvarnes sida, såsom t. ex. Bonifacius VIII:s bulla om påfvens rättighet att afsätta verdsliga furstar. Från andra sidan är framstäldt, att päfvarne intill det 11:te århundradet erkände kyrkomötet som högsta domare, så att det t. o. m. kunde döma påfven sjelf för kätteri; att det bland de bullor, påfvarne hade utfärdat på egen hand, finnes några, som varit olycksbringande för kyrkan, hvaribland den förenämnda bullan och en annan, äfven af Bonifacius VIII, om att bränna kättare. Som ett slags öfvergång till de talare, hvilka närmast hållit sig till det farliga uti att proklamera den ifrågavarande dogmen, äro sådane män att anse som Ketteler (från Mainz) och erkebiskopen at Paris. Den förre, hvilken man ansåg som en pålitlig anhängare af påfven, har förklarat sig emot dogmen, emedan biskopsembetet derigenom skulle upphöra att vara ett läroembete, då all myndighet samlades i påfvens person. Ketteler uttalade med stor kraft, att intet dogmatiskt dekret, som icke godkändes af hela konciliet, kunde någonsin få lifskraft i kyrkan. Äfven erkebiskop Simor af Gran, Ungerns primas, har uttalat sig mot den nya läran, och likaledes Mac Hale af Tuam i Irland och patriarken Jussuf af Antiokia. Den sistnämndes tal har gjort stort intryck på alla de österländska biskoparne och har visat, huru mycken ovilja, som förefinnes i dessa kyrkor mot päfvens ständiga försök att utplåna alla egendomligheter och all sjelfständighet från de särskildta kyrkosamfunden. Man har redan sett den armeniska kyrkan bryta med den heliga stolen och med den af påfven tillsatte erkebiskopen IIassun, som nu stått ensam i Rom och talat för ofelbarhetsläran, under det de andra biskoparne lemnat staden med franska pass. Med dem ha äfven — som vi förut omnämnt — munkarne i det armeniska klostret och kollegiet begifvit sig bort, på grund af den bamllysning, som ötvergätt dem, för det de icke ville mottaga de påfliga visitatorerna. I Konstantinopel ha armenierna fordrat, att päfven icke skall hafva myndighet öfver de stiftelser och egendomar, som äro anskaffade för församlingarnes medel, och häruti skola de helt visst få medhåll af den turkiska regeringen, sedan påfven vägrat hvarje medelväg, som blifvit föreslagen. Men utom armenierna, skola äfven maroniterna, syrerna och kopterna bryta med Rom, och detta skall komma så mycket oligligare, eftersom jesuitermissionärerna just nu voro på väg att vinna framgång i omvändandet af druserna på Libanon. Bland de uttalade varningarne förtjenar nämnas den utaf biskopen af S:t Gallen. Han yttrade nemligen, att endast de radikala i Schweiz skulle vinna på dogmens proklamerande. Den engelske biskopen Ullathorne fästade uppmärksamheten på, att de katholska biskoparne på Irland hade år 1828, under frågan om katholikernas likställighet, försäkrat, att oselbarhetsläran icke var någon katholsk dogm. Om man nu proklamerade dogmen, skulle de framstå, som om de talat osanning, och man hade då att frukta en reaktion mot kyrkan, likasom man redan såg nyvunna proselyter återvända till den auglikanska kyrkan. En del ritualister vilja bilda en egen kyrka i förbindelse med den grekisk-katholska, under det de hittills otvifvelaktigt föredragit en förening med Rom. Åtven ha mänga nordamerikanska biskopar insändt en adress till päfven, hvaruti de yttra, att dogmen skall åstadkomma split i st. f. enhet och stöta många bort från den katholska kyrkan. Det talas äfven om, att man vill grundlägga en ny katholsk-amerikansk kyrka, oberoende af Rom, samt att redan 49 prester undertecknat stadgar för den nya kyrkan. På samma sätt uppmanar den österrikiska , Neue freie Presse de tyska katholikerna att skilja sig från Rom, emedan eljest allt förnuftigt folk skall utgå ur den katholska kyrkan, hvarpå man redan haft flera exempel. SPANIEN. De spanska röfrarne ha uppfört sig på ett mera civiliseradt sätt, än deras grekika yrkesbröder. De ha släppt de tillngatagna engelsmännen lösa mot den begärda lösesumman, hvilken af en utaf fångarne sjelf blef hemtad i Gibraltar. RR 66 DD