Jutan alven en del at venstra centern afhöllo sig från omröstningen den 4 dennes; ja, de flesta medlemmarne af venstern . skrattade högt åt hela tillställningen. Picards plan är att af oppositionens alla elementer bilda ett stort frisinnadt parti, hvilket skulle sluta sig tillsammans mot det reaktionära partiet, så att man si Frankrike, likasom i England, skulle i sservativa, whigs och torries. j Den radika b hafva blott två partier: liberala och konDetta, så tror Picard, kan endast ske på basis af den nuvarande författningens erkännande. a venstern skulle uppskjuta kanska strä sina republi stider. Om alla liberala elementer förenade sig, skul framtid. Till dessa reformer hör, efter TPicards uppfattning, särskildt generalräÅ tion från r enda vägen tande på val Å dens och mairernas fullständiga emancipaegeringen, enär detta är den att bryta regeringens inflyen, samt att göra en lycklig propaganda för de republikanska idöerna i departementerna, eller — som Picard uttrycker sig, — att göra ,den allmänna rösträtten till sanning. En af hufvud. punkterna i Picards program är äfven supplösuingen af den nuvarande lagstiftanifvanden till bättre e de vara starka nog att framtvinga betydliga reformer, hvilka eljest sskulle bli uppskjutna till en högst oviss sde församlingen, emedan den är vald un(der inflytelse af det gamla systemet. Två af de icke-parlamentariska utskotsten, nemligen de, som handlagt frågorna om decentralisationen och om den högre undervisningen, ha slutat sina arbeten soch nedlagt resultatet af sina rådplägningar i en mingd lagförslager, hvilka nu I blifvit ötverlemnade åt ministörens pröfning. Den höga domstol, som skall afgifva dom i frågan om sammansvärjningen mot kejsaren, skall — enligt de sednåaste underrättelserna — icke blitva sammankallad i Blois, utan i Lourges eller Versailles. Förhandlingarne kunna knappast taga sin början förrän fram i nästa månad, enär det först skall företagas val till generalråd ji hela Frankrike. Sju anklagelser äro I framställda, nämligen: 1) för deltagande i komplott mot statens säkerhet och mot kejsarens lif (mot 47 personer); 2) för komplott mot den allmänna säkerheten 22 personer); 3) för plundring af privat egendom och öppet våld (3 personer); 4) för plundring (1 person); 5) för försökt I mord; 6) för mord (1 person); 7) för uppmaning till attentat mot kejsarens lif (2 personer). En af de mest komprometterade personerna är Gustave Flourens, som är anklagad för deltagande i de fyra förstnämnda förbrytelsernaITALIEN. Af alla de frågor, som s. n. stå på dag-. ordningen i Europa, torde ingen hafva en mera universell karakter än — konciliet i (Rom. Af hvad vi förut om detta möte I meddelat, torde synas, att detsamma närmar sig en kris, och denna kris skall utsträcka sig till hela den katolska kyrkan I Den första frukten af prelaternas verkssamhet var konstitutionen ,,om tron, som med stor pluralitet blef antagen, sedan några bestämmelser dock blifvit förändrade.ÄI Derefter kom ordningen till ,lilla katekeisen, mot hvilken oppositionen var mycket större, enär man der redan såg framskymta hästfoten — d. v. s. ofelbarhetsläran. Curians plan är att genom denna bok i ungdomen inpregla läran om påfvens ofelbarhet för att sålunda få denna nya dogm spridd i hela den katolska kyrI kan. Katekesen antogs af konciliet mot 70 röster, och dessutom var det 50, som endast ville gå in derpå med vissa förbehåll, under det en stor del voro frånvarande för att ej vara nödsakade att rösta. Nu infördes sjeltva den nya läran i konIstitntionen om kyrkan, och då började striden på allvar. Den 13 Maj öppnades sförhandlingarne, och redan den 19 voro 67 talare antecknade. Att lemna — t. o. m. Iden kortaste — ötversigt öfver förhandlingarnes gång, kan utrymmet naturligtvis ej tillåta, och detta är äfven så mycket mindre nödigt, som det alldeles icke kan sägas hafva varit fråga om någon förhandling, utan endast om en hop tal, först af kardinalerna, derefter af erkebiskoparne och sist af biskoparne. Försvararne af dogmen stredo i verkligheten alldeles icke med något, som liknade skäl, utan endast med påståenden af sådan beskaffenhet, att man I måste törundra sig öfver, att män, som vilja anses för förnuftiga menniskor, kunna framkomma med sådane och uttrycka dem för andra, som äfven böra anses hafva kundt förnuft. Ilvad skall man t. ex. säga om en siciliansk biskop, som till stöd för läran om ofelbarheten berättade en saga, som går på den nämnde ön, och enligt hvilken jungfru Maria sjelf skulle hafva uppenbarat sig och afgjort en tvist om Petri och Pauli inbördes förhållande till förmån för den förstnämnde, och häraf drogs helt djerst den följden, att påfven måste ha ärst samma företrädesrättighet. Likaledes framkom biskopen af Poitiers i ett fasligt svulstigt tal med det påståendet, att enär Petrus blifvit korsfästad med hufvudet nedåt, och hufvudet således hade burit hela kroppen, så var påfven — kyrkans hufvud — äfven den, som måste bära hela kyrkan. Mot ett sådant bevisningssätt kan ju icke svaras annorlunda än med en hänvisning till dårhuset; och likväl mottogos sådane yttranden med stor förtjusning af flertalet bland biskoparne, under det motståndarnes orubbliga logik studsade tillbaka mot det förutfattade beslutet att genomföra dogmen, och mot den fåvitska tron, att man derigenom sörjt för kyrkans väl och förskaffat densamma det bästa möjliga värn för framtiden samt det säkraste medlet för genomförande af kyrkans enhet. Motståndarne till den nya dogmen ha i sina tal dels åberopat sig på bibeln och kyrkohistorien, dels hänvisat till de faror, som skuile uppstå för kyrkan både i de katolska och i de halft protestantiska länderna, om en lära, som så strider mot tidsandan, blir kungjord. De förstnämnda talen kunna sägas hafva varit en ytterligara utveckling af de satser, som redan äro framställda i de at Rauscher, Hefele och andra biskopar utarbetade skrifterna. Så har Rauscher i en skrift häfdat, att de bibelställen, man åberopat, på sin höjd