Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 juni 1870, sida 2

huskaplanen förrättat astonbönen och alla begilvit ig till sina rum, så att lagmannen och hans hustru blifvit ensamma, fattade han hennes hand och sade: — Gud förlåte mig Cecilia, men jag menar, att du är den, som smidt min lycka... dock är det sant, Gud sjelf har gifvit mig dig! 8. Tvenne rådgifvare. Rådssammanträdet i Stockholm, der konungen uppträdde mot marsken och affordrade honom hans förläningar, aflopp för den senare vida lyckligare än han kunnat hoppas. Tack vare de omständigheter, som här ofvan blifvit framstälda, vågade konungen icke sätta sina fordringar så högt, som han i början hade velat, och han var ock sådan till sitt lynne, att han hellre lemnade obrutet hvad han icke kunde bryta med ens och öfverlät åt tiden att verka, då han kunde vinna mera, än som han från början påräknat, liksom osta de högsta grenarna i ett träd, hvars stam man för öfrigt icke vill skada, ligga som vindfällen för mannens fötter, sedan han förgäfves sökt nå dem med sin yxa. Sveriges rike var för Kristofer ett sådant träd, och marsken var en gren, så väldig och löfrik, att han liksom bildade ett träd för sig i riksträdet. Konungen hade ryckt blad efter blad från denna gren, nu hade han velat rikta yxan mot roten och skilja grenen från trädet. IIugget misslyckades. Den kungliga armen bade ej nog styrka att lyfta den tunga yxan, eller icke nog mod att trotsa den storm, som kunde uppstiga efter hugget. Grenen sjelf kunde i sitt fall störta öfver hans hufvud. Derför lät konungen snart nog i rådet de flesta af sina foråringar falla, och den frågan framstäldes till marsken, om han ville af