väntade också, att konungen skulle säga tvärt nej till denna marskens begäran. Men detta inträffade icke. Konungen besinnade sig en stund, kastade derunder oförmärkt ögat på riddar Albrekt, som lika omärkligt gjorde en bisallande åtbörd med hufvudet, och derpå sade han ja till hvad marsken begärde. Utan tvifvel tänkte både konungen och riddaren på den tvist, som skulle uppstå mellan marsken och herr Krister om detta slott och att derunder många tillfällen kunde yppa sig att träda emellan och få slottet i händer. Med Åbo, som var det ojemförligen vigtigare, hade ock konungen den hufvudsakliga delen af Finland i sin hand utan att han derifrån skildes af någon makt, som kunde blifva farlig för honom. Samma dag, som detta rådsmöte hölls, lemnade konungen staden och drog inåt landet med ett talrikt följe af riddare. Marsken ämnade ock efter ett par dagar, sedan han fått närmare underrättelser rörande träffningen mellan Nils Bosson och konungens fartyg, draga söderut nedåt Kalmar, der hans närvaro fordrades för afgörandet af en egendomsfråga. Om denna sak nämndes icke ett ord å konungens sida. Det var ögonskenligt, att han velat begagna sig af henne endast såsom ett medel att skrämma och tvinga marsken. Fram emot middagen inträdde Clas Lang till sin herre och omtalade, att nu det ena konungaskeppet, som varit utskickadt att taga fribytaren, hade återvändt, och fört det förra med sig i släptåg samt att alla fångarne blifvit upptörda till slottet. — Och herr Nils? — sporde marsken häftigt uppfarande. (Forts.)