Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 juni 1870, sida 2

stå Åbo län, så hade all tvist med konungen fått en ända. Efter hvad som föregått, tviflade ingen på, att icke marsken skulle svara ja, och herr Albrekt Mörer gned oförmärkt, der han stod bakom konungens sto, sina händer mot hvarandra, och belåtenheten glimmade i bans små, svarta ögon. Konungen sjelf såg så blid och vänlig ut, som man kunde begära, då han gjort så stora medgifvanden för herr Carls fordringar. Båda tänkte inom sig, att de nu hade tagit Finland från sin farliga motståndare. Samma känslor delades af marskens öfriga motståndare inom rådet, och de fleste, som voro der närvarande, hörde till dessas antal. Marskens vänner voro ytterst få. Herr Gustaf Anundsson (Sture) var en bland dem. Hans farbroder, som förgäfves sökt att få träffa konungen, hade i vredesmod lemnat staden. En allmän spänning rådde derför i salen, ingen ville låta ett ord af marskens svar, eller det minsta drag i hans anlete gå för sig förloradt. Men marsken svarade utan dröjsmål: — Orilkorligen kan jag icke lemna det begärda slottet med länet ur mina händer. Men I veten vil, herre konung, och I öfrige, gode herrar af rådet, I veten väl, att enligt den dagtingan, som i höstas sistlidne gjordes emellan mig och herr Krister Nilsson, skulle han besitta Wiborgs slott och län till den första Maj detta år. ... Nå väl, jag är villig att lemna Åbo slott åt hvem I helst viljen, herre konung, så snart jag har Wiborg i min värjo. Djerfheten i denna fordran lika mycket som det lugn, hvarmed den framstäldes, var öfverväldigande. De öfriga slotten, nämligen Raseborgs och Korsholms, skulle, i händelse herr Krister doge inom loppet af de fjorton år, inom hvilka han skulle få behålla det sistnämnda, öfvergå till konungen, och ingen hade satt i fråga, att icke detsamma äfven skulle ske med Wiborg. Alla