Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 juni 1870, sida 2

— Friskt upp, friskt ...gamle herr Carl har sjelf ridit ut till mötes. Det dröjde ej länge förr än samtlige hästarne voro nere vid stranden. Jungfrurna hoppade upp på de för dem bestämda gångarne, och Thord och Nils likaså. Men nu var det herr Ove Lauritsson, som fick hålla samtalet uppe, och det tycktes han göra af hjertans lust. Han yfdes riktigt af hedern att få tala ensam. Nils Bosson lemnade efter en kort stund de öfriga, ursäktande sig med, att han ville rida herr Carl till mötes. Om det verkligen var af denna anledning, eller om det var, emedan han tyckte sig obeböflig, vilja vi dock lemna osagdt. Visst är, att hade han sett den blick, hvarmed jungfru Brita följde honom, när han sprängde bort, skulle han lemnat åsido vigten af sitt snara möte med den gamle herren och stannat samt underkastat sig vida svårare obehag än att afhöra den stortalige ungersvennen. Denne å sin sida tycktes blifva ännu mera förtjust sedan Nils ridit bort, och den ena lustiga berättelsen följde den andra i ett outtömligt flöde, tills slutligen man på något afstånd fick se lagmannen och Nils komma ridande i sikta mak vägen fram. Då skrek herr Ove af förtjusning, och när omsider den gamle herren tryckte sin dotter i sina armar, snyftade herr Ove fullt ut lika mycket, som trots någon deltagande gammal fränka i slägten. Och sedan störtade han i vild flykt framåt vägen till Penningeby, hvars upplysta fönster vinkade på afstånd sitt vänliga och kära välkommen till de vägfarande. I den stora salen på Penningeby satt fru Cecilia med sin ena dotter Sigrid och sina småtärnor. Men när vakten i porttornet gaf tillkänna att de väntade nalkades, steg hon upp och skyndade trapporna utför att sluta den länge väntade dottern i sin famn. AR Anta N