Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 juni 1870, sida 2

— Men hvem var då den hvita blomman? — sporde Thord ifrigt utan att fästa sig vid vännens anmärkning. — Det fingo vi aldrig veta — sade Brita allvarsamt — om det var jag eller Iliana, det få vi gissa oss till, eller det får framtiden utvisa. — Än den röda blomman? — sporde Nils. — Sade hon då iutet om heune? — För henne hade hon väl ock mycket ondt att säga, men dock mer sol än mörker, mera värme än köld. ,,Gläd dig, gläd dig — sade hon — du röda ros, den högstes välsignelse hvilar öfver ig genom slägte efter slägte ...! Men märk! ... när du lutar dig till ungbjörkens bjerta, står du vid randen af en stor olycka!... Bed, bed och böj dig i stoftet. ... Herren allena är mäktig. ... Jag ser mörkret dela sig, jag ser ljus, ett klart skinande ljus .. gläd dig, du röda blomma, och lofva Herran! En allmän tystnad inträdde. Den ene kände för väl, att hvilken det än var, som betecknades med den hvita blomman, så skulle hennes olycka blifva den rödas lycka, och ingen hade derför hjerta att vidare röra vid denna sak. Men visst är, att hvar och en af de fyra gjorde sig i samma ögonblick samma fråga: ,hvem är den hvita blomman ? Det var svårt att leda tankarna in på en annan stråt. Det rådde en förstämning 1 sinnena, som ej tillät sig förtagas. Nils Bosson var den ende, som i någon mon lyckades skingra det dystra och tunga molnet, och mången tacksam blick fick ban derför af jungfru Brita. Dock var det som förtrolladt. Knappt hade det lättat på, så tynade fläkten bort, och den tjocka misten vänn åter utrymme i de ungas hjertan. Då visade sig ändteligen några ryttare, som i hastig fart nalkades stranden. De medförde de väntade hästarne från Penningeby, och i spetsen sprängde herr Ove, ropande ljudeligen: