Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 juni 1870, sida 2

— Nu menar jag — sade han — att bättre stund ej bjudes för slik berättelse. Här hafva vi skogen och sjön, alldeles som der, den qvällen, då vår irrfärd tog sin början. ... Hvem vet, när vi härnäst sitta så tillsammans. Tidigt i morgon lära vi, Nils och jag, vara på väg till marsken, och i qväll hos min fader, tänker Jag, att I icke viljen tala. ... Dessa skäl voro talande, och hos Brita väcktes hugen att göra sin broder till viljes. Dock var! hon nu mycket mera allvarlig och högtidlig, än hvad fallet var den föregående af:ouen, hvarför ock, när hon gjort en kort sammanfattning af hvad som då bitvit yttradt, stämningen hos Nils och Thord blef en helt aunan. — Tvenne rosor ser jag, så började den gamla — berättade derpå Brita — tvenne rosor, den ena hvit och den andra röd, de blomma så skönt och. solen skiner och vinden hviskar ur skogen.... Ivenne unga björkar ser jag, de stå en vid hvardera blommans sida, och äfven de vagga stolta sina rika kronor i vinden. Blommorna känna sig lyckliga i björkarnas skugga, och de älska att luta sig, hvar till sin stam. . . . Men märken väl, stoltsjungfrur! ...en orm ligger ringslagen kring den ena björken ...! När den hvita blomman når björkens bjerta och när hon tror sig vara som lyckligast, då reser sig ormen . . . se, se, han ringlar sig uppåt . .. se, se, äfven han når björkens hjerta. . . . Ve, o ve... sorgens svarta duk hänger öfver din lycka, du hvita blomma . .. gråt och bed, gråt och bed! — Ond spådom hade hon den gången! — sade Thord med ett uttryck i rösten, som tydligt tillkännagaf, att han var känslig för det hemska i hvad han hört. — Mig synas alla spådomar vara sig lika — menade Nils — sorg och glädje, närmare eller sjermare hvarandra. ... Sådan är lifvets gång, och hvad annat har väl spåqvinnan här sagt?