m9 . MIILISTCTCn al udågligen I Stilla med ALE -S I sidor af lagstiftande församlingen, i strid med önskningar och fordringar, som motsäga hvarandra, t Det är derföre nödvändigt, att situationen blir klarDå den nu dagligen står på spel, då den dagligen diskuteras, är det ministerens pligt att icke försumma något tillfälle för att uttala sig tydligt och bestämdt. Kabinettet är och skall under sin tillvaro alltid blifva kabinettet af den 2 Januari, det vill säga ett kabinett, åt hvilket suyeränen, , lagstiftande församlingen och nationen gifvit det svåra, men hedrande värfvet att utan omhvälfningar och utan lugnets störande upprätta en fredlig , och varaktig frihet. Detta är det mål, kabinettet foresatt sig, och hvarpå det dagligen arbetar af alla krafter; det skall ig uppoffra något af de tvenne intressen, som blifvit detsamma anförtrodda. Det skall uppfylla sitt värf utan förställning och utan vacklande; men det skall endast uppfylla allt detta i lämplig tid och endast på ett vilkor, och det är: att det innehar Edert fulla förtroende; ty eljest är det vanmäktigt. Tillåten mig att säga Eder, att det fattas kabinettet af den 2 Januari ett tillfälle att stadfästa friheten; detta tillfälle är att draga sig tillbaka för en omröstning, som utfaller mot detsamma. Den dag, då kabinettet falsler för en sådan omröstning, skall det desinitift shafva grundlagt det parlamentariska styrelsesättet. På grund häraf önska vi ej, att det skall råda den sringaste ovisshet om vår ställning; de sednare omfröstningarne, i sammanhang med det som skedde si gärdagsmötet, ha rubbat det förtroende, vi förut hyst om lagstiftande församlingens medverkan. (Nej, nej! från flera bänkar. — Mycken rörelse i törsamlingen). Vi anse oss lyckliga att genom denna interpellation blifva i tillfälle att tillfråga majoriteten. Jag vill resumera min mening med följande ord: Man förelägger oss en kompetensfråga: Hafven I eller hafven I icke rättighet att tillåta offentliga församlingar? Vi svara: Vi antaga, det vi icke hafva rättighet dertill. Vi anmoda lagstiftande församlingen att besvara interpellationen med att helt enkelt öfvergå till dagordningen; om detta icke sker, skola vi deraf draga den slutsatsen, att vi icke längre åtnjuta lagstittande församlingens förtroende. . Då Ollivier med dessa ord hade gjort interpellationen till en kabinettsfråga, reste sig baron David för att på högrens vägnar förklara, att tillgripandet af ett sådant medel icke vore något annat än att skrämma lagstiftande församlingen. Han skildrade derefter sin uppfattning af situationen sålunda: Vi kunna gerna tänka, att ministören af den 2 Januari hittills ej motsvarat de förväntningar, landet hyst om densamma; att denna minister är obestämdhetens och villrådighetens minister; att dess handlingar äro utan bestämd karakter; att man icke vet, i hvilken riktning den förer landet, och om denna minister är en godtycklighetens eller en liberal styrelse. Emellertid föres ett så myndigt språk, att företrädarne icke skulle tillåtit sig ett sådant; och en annan gång ett så ultraliberalt språk, att det förvånar och oroar oss. Och då vi äro i denna ovisshet; då vi i någon fråga, som är utan särdeles vigt, icke äro af samma mening, så sägen I till oss: ,,Om I icke rösten för oss, skola vi draga oss tillbaka! Välan, under sådane omständigheter blir omröstningen en fiktion och icke något verkligt bevis på lagstiftande församlingens vilja; den blir det så mycket mera, som jag under nuvarande förhållanden förklarar, att ätven ag och mina vänner skola rösta för Eder! (Litgt bifall från högern). Ollixier svarade härpå, att det vore en löjlighet att vilja beskylla kabinettet för en öfverdrifven benägenhet för makt, celler för villrådighet, då det under svåra och oklara förhållanden önskade erfara sin ställning till lagstiftande församlingen. Baron David genmälde: ,Jag påstår endast, att den kabinettsfråga, som skulle uttrycka vårt förtroende, är oriktigt framställd. Allt detta bevisar endast, det vi ännu icke kommit så långt, att vi bysa misstroende till regeringen. Med omröstningarne i går (då ministeren två gånger var i minoriteten) har lagstiftande församlingen blott velat antyda, att den i flera punkter var af annan åsigt än kabinettet, samt att vår frisinthet i flera afscenden gick längre än regeringens. Vi ba gifvit en fursta varning! Clement Duvernois (af högern): , Vi skola veta utt atbida den rätta tiden! Omröstningens resultat ha vi redan meddelat. Man kan af ofvanstående finna, med hvilket förbehåll — eller rättare sagdt: med hvilka hotelser — högern röstat för öfvergången till den enkla dagordningen. Brytningen mellan , Picarderna och Gambettisterna lärer nu vara fullständig. ,Siecle yttrar härom: yDet bref från Grevy, i hvilket de vilkor uppställdes, under hvilka en förening af de bes fraktionerna utaf venstern kunde ega rum, m delades af Picard åt bans vänner. Efter en råc plågning beslöt den , konstitutionella venste att icke antaga de af Grevy fromställda vilkoren. Det medgifves nu fråu begge sidorna, att splittringen är en — fait accompli. Man tror, att en del af venstra centern skall öfvergå till ,,Picarderna. Marskalk Mac Mahon, den hittillsvarande generalguvernören i Algier, har begärt sitt afsked, emedan det är så godt som afgjordt, att den hittills bestående militärregeringen i Algier skall aflösas af en civil styrelse. Mac Mahon har redan förut begärt afsked, men nu med mer: eftertryck förnyat denna begäran, enär regeringen utfärdat ett dekret, om brilket prefekterna i Algier förklaras vara oberoende af militärstyrelsen. ITALIEN. Sedan den 27 Maj är äfven i Nedre Italien Medelhafveb förenadt med Adriatiska hafvet genom en jernväg, och antalet af de jornvägar, som genomskära Apeninnerna är således ännu ytterligare förkadt. Jernvägssträckningen Neapel-— bVoggia är nemligen genom fulländandet af tunneln vid Starza numera fullkomligt traikabel, och nämnde dag har det första tget passerat hela denna väg. Samtidigt med detta arbetes fullbordande, ha innevånarne i Caltanisetta på Sicilien till parlamentet inkommit med en petition, att arbetena på banan Leonforte-Lercara måtte påskyndas. Ett telegram har bekräftat, att en fransk not till den påfliga regeringen vidrört wentualiteten af do frauska truppernas afmarsch från Rom, och det ökumeniska konciliet skulle således hafva härigenom cke så litet bidragit till att påskynda lösningen af den romerska frågan. Emeller