lidelsefallt och nämnde honom med alla smeknamn hon kunde, och fogeln satt så kungligt stolt och vände på sitt hufvud och blickade omkring sig med de kloka och skarpa ögonen. — Hvad sägen I nu, herr Nils! — utropade Brita, strålande af förtjusning — finnes någon stoltsjungfru, som eger en dylik falk? — Nej, jag bekänner det — svarade Nils, och en skymt af afund glänste i hans öga, när han såg alla de smekningar, hvarmed den stolte falken öfverhöljdes — dock förundrar det mig icke, om . .. han bade ämnat säga en artighet, men afbröts af falken, som hade märkt några länkar af en guldkedja sticka fram under sin herrskarinnas zobelbräm och med sin krokiga näbb drog fram kedjan. Brita skrek häftigt till, och Nils fattade med sin hand om fogelns hufvud, så att han släppte kedjan, men istället högg ungersvennen i handen. — Falken grå, falken grå — utbrast dervid jungfru Brita och hotade med fingret fogeln — har du då ej lagt bort din osed. Han har alltsedan jag fick honom — tillade hon, vändande sig till Nils — haft en synnerlig begärlighet efter allt, som glänser honom i ögat. ... Skam få dig, falken grå, men heliga Guds moder, I blöden, herr Nils. Nils skrattade och försäkrade, att det var intet att tala om, men lät sig dock gerna ombindas af den ljufva flickan, som dertill använde sitt handkläde. Thord hade under tiden samtalat med jungfru Iliana, och hvarom det så var, upptogos deras tankar deraf så fullt, att, sedan de väl uttryckt sin beundran öfver den minnesgode falken, de först vid Britas utrop skyndade fram till henne och Nils. Knappt bade kon slutat förbindningen, förr än man hörde ljudet af en galopperaude häst. En ryttare kom i sporrsträck ridande ned mot stranden. Hjorten gick här helt nära strandbrädden,