2 9 VT —— Med dessa ord vände sig Thord till jungfru Iliana, som log lika vackert som hans syster och lika litet som hon tycktes böjd att villfara hans begäran. När hon flyttade sin blick från skogen och såg på den starke och sköne ungersvennen, (drog sig ett vemodsfullt drag öfver hennes vackra allete, och hon rodnade lätt. Det såg ut, som om hon velat efterkomma hans begäran, men som om hon på samma gång önskat blifva befriad derifrån, och jungfru Brita kom henne skyndsamt till undsättning. — Se broder — ropade hon — der flyger en falk upp ur skogen ... tror du att det är min... ja, ja, det är min! — Det kunnen I se med hjertat, stoltsjungfru — sade nu Nils — men knappast tror jag, att I kunnen känna honom med blicken. Den hulda flickan började locka på fogeln, hvilken sväfvade i vida kretsar högt öfver deras hufvuden. Kretsarna blefvo allt mindre, man såg huru sogelns hufvud vände sig, liksom om han betraktat, hvem det var som lockade honom. Plötsligen sköt han ned tankesnabbt, slog åter ut sina vingar, gjorde en halfarets omkring de fyra och satte sig på jungfruns axel, Brita smekte honom