det der djupa tonfallet, Thord ... så blåser ingen annan än hon. Det låg så mycken kärlek i den goda flickans tal, och henues ögon strålade så skönt och ljuft, som man tänker sig en engel blicka ut öfver jorden, att Thord icke hade hjerta att störa den hulda svärmerskan, fast än han skulle hafva velat gifva mycket, om han kunnat vända hennes sinne från Marit och skogen och luren till den gamla spåqvinnan i skogsstugan vid Reso kyrka. — Men I, stoltsjungfru, I hafven inga barndomsminnen här, som locka eder hug från begynnelsen till den saga, vi nu hafva upplefvat tillsammans, I kunnen ej hafva hjerta att längre pina