Under hela natten lissom under den följande dagen hölls strängt utkik efter Gripen, synnerligast när man drog fram öfver de större fjordarna och öfver Ålands haf. De båda jungfrurna tillätos då icke visa sig på däck. Men allt gick lyckligt och väl, och vinden tycktes göra sitt till för att hålla Hjorten skadeslös så väl för den oro, som rådde inom hans bord, som för den fördröjda seglatsen. Det var en herrlig afton, när Hjorten från Ålands haf seglade in i den långa Edsviken. Vågorna glittrade så välkomnande i aftonsolens guld, och den mörka furuskogen så varm och vänlig en famn mot de trötta resande. Från förstäfven hördes några svenner sjunga en af dessa så egendomligt berusande nordiska tonlåtar, och liksom till svar ljöd djupt ur skogen de långa, utdragna tonerna af en lur. Då samlade sig åter de fyra unga under skämt och glam, och, sedan man uttömt ämnet om sammanträffandet med konungsskeppet och hvad som deraf kunde följa, kom man så oförmärkt åter in på gårdagens ämne, och Thord började påminna sin syster om den afbrutna berättelsen af besöket hos spåqvinnan. Men nu var icke jungfru Brita så benägen att efterkomma hans önskan, vare sig till följd af något samtal med jungfru Iliana, eller på den grund, som hon sjelf antörde. — Nej — sade hon — här, der vågorna sjunga barudomssagor och solen sjelf målar taflor i guld, här vill jag icke komma fram med sierskans mörka sång .. du får vänta, Thord! — Mörk säger du — inföll Thord — så lät det icke i gär ... — Det var på hafvet, det grå och stormande hafvet ... der kunde det passa, men icke här. . . . i Nej, nu kan jag icke tänka på annat än skogen här, och allt och alla, som äro mig kära, sedan (jag var helt liten. Det är gamla Marit, som blåiser på luren der i skogen, känner du icke igen