lare i ordning, så segla vi fria — ropade Hollirger, och hans ord förfelade icke sin verkan. — Det blir vid hvad jag sagt — ropade Nils ännu en gång till konungens höfvidsman — kunnen I hinna mig, så må svärdet afgöra saken, men om icke, så skall jag bida eder inför konungen, hvar så icke annat kommit emellan dessförinnan. Och med en förvånande snabbhet sköt IIjorten fart. Afståndet mellan honom och Gripen blef, innan den senare hunnit fullt vända och komma sig i ordning till segling igen, tillräckligt stort för att gifva ett nödvändigt försprång. Det visade sig dock snart, att Gripen var bittre seglare, än man i förstone tagit honom för. Nils yttrade det också till Thord, men Hollinger lugnade dem. — Hvar så vi skulle segla i öppen sjö — sade han — så kunde det se illa nogut... dock tror jag, att vi äfven då skulle reda oss. Nu är jag viss derpå.... Der Hjorten kan göra ett skutt, dit vågar icke den store Gripen sticka sin näbb, helst nu när natten faller på, och han måste få nog att sköta i den stora leden, om han icke känner honom desto bättre! Mörkret föll också på, och innan månen bade gått upp, hade Hjorten stuckit sig in mellan skären, der det var omöjligt för Gripen att följa honom. Dock var faran derför icke öfverstånden. Man kunde åter möta honom, när man kom ut på djupare vatten, och Nils och Thord rådgjorde med hvarandra, om de nu skulle begagna sig af natten och låta de båda jungfrurna landstiga, eller om de skulle söka sig ut till hafs och på en omväg styra kosan till Stockholm eller Penningeby. Denna gård tillhörde herr Carl Thordsson, Thords fader, och under förhandenvarande förhållanden, då de icke kunde veta, hvad som var på firde mellan I konungen och marsken, syntes denna sista utväg vara den i alla afscenden bästa.