Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 juni 1870, sida 1

EST OO Ser finnes mera nu än förr. En och annan korrespondent till landsortstidningar har försökt att framställa saken så, som skulle frih. af Ugglas afskedstagande alldeles icke vara föranledt af den orsak, som allmänt omtalats, utan af riksdagens uppförande, mot honom, och har man, till kompletterande af det påståendet, anfört att grefve Posse erhållit de meromtalade och en gång äfven at Handelstidningens korrespondent omnämnda upplysningarne, som han begagnade mot frih. af Ugglas, icke från det håll, som uppgifvits, utan af .kamreraren vid förvaltningen af sjöärendena. Saken är af alltför ömtålig natur för att göras till föremål för en närmare utläggning och lärer väl aldrig kunna hvarken på ena eller andra hållet bevisas, men äfven om den skulle förhålla sig så som vissa kungliga advokater söka att framställa den, lärer väl icke det allmänt kända förhållandet kunna förnekas, att man på högsta ort, såsom det heter, finner sig besvärad af ministrar, som på fullt allvar uppfattat sin konstitutionella ställning och att ,man önskat dessa besvärliga ministrars aflägsnande. Frih. af Ugglas öppnade tåget. Frih. De Geer ansåg sig ej böra dröja länge efter, och hafva vi således nu hr Adlercreutz på frih. De Gicers plats. Huruvida han blifver medgörligare än sin företrädare, kommer väl snart att visa sig. Rättrådig och samvetsgrann är han och otvifvelaktigt lifvad för att Sveriges regering skall fortgå på den konstistutionella väg, på hvilken frih. De Geer ledde landet med så mycken heder. Men i företrädarens stora statsmannaegenskaper har han sannolikt icke, och är han mån om sin konstitutionella sjelfständighet, läIrer han väl icke länge kunna stanna på ssin plats. Att han varit motståndare till srepresentationsreformen torde väl numera icke betyda så mycket. Hans åsigter i sdet afseendet kunna ju vara modifierade sefter att en tid hafva samarbetat med en sådan man som Louis De Geer. Hr Adlercreuta efterträdare vid civilportföljen, assessor Bergström, den ,,bredspårige, såsom någon kallade honom efter debatterna i kammaren, der han med stor energi försvarade det bredspåriga jernvägssystemet, är en stor kapacitet. Hans skicklighet såsom jurist lärer vara ovanlig, hans förmåga såsom representant känna vi litet hvar. Om han såsom assessor i en hofrätt just icke varit i tillfälle att studera speciellt till civilminister, lärer han dock väl vara en man som snart kan sätta sig in i förhållandena. De som närmare känna hr Bergström vitsorda alla hans framstående egenskaper i flera afseenden, men säga också att denne till utseendet äfven så fysiskt kraftige man icke njuter af god helsa och att hans lynne derför är något ojemnt samt att han tör öfrigt icke, oaktadt sina i allmänhet liberala åsigter, skall vara alldeles fri för en omständlig formalism samt äfven för byråkratiska tendenser. Hans personlighet tyckes vara af det slag, som borde vinna den nuvarande statschefens tycke, och det är derför att förmoda, det hr Bergström såsom minister verkligen skulle kunna uträtta något — förutsatt att han vill detta i öfverensstämmelse med den nuvarande tidens fordringar och serskildt så som f. n. krätves af en ledamot i Carl XV:s rådkammare. Hr Carlson har varit en särdeles nitisk departementschef, utan att bekymra sig om att vara aktiv medlem af en konstitutionel regering. Omtyckt har han icke varit i allmänhet af dem som sortera under ecklesiastikdepartementet. Detta tyckes dock ej hafva inverkat hvarken på honom sjelt eller konungen, men slutligen ansåg den sistnämnde honom böra afgå, och så kom hr Wennerberg att blifva ecklesiastikminister. Han hade, tyckes det, hållits i beredskap. Om hr Wennerbergs förmåga såsom chef för det departement han nu öfvertagit kan man naturligtvis ej ännu säga något. Ilan bar inom samma departement såsom expeditionssekreterare varit särdeles nitisk, men gjort sig nästan impopulär hos skolmännen, hvilka klaga öfver hans egenmäktiga experimenterande och begär att sjelfrådigt bestämma allt. En varmbjertad personlighet är hr Wennerberg onekligen och i besittning af godt hufvud, goda kunskaper samt mycken erfarenhet inom det departement, hvars ledare han nu blifvit. Ilan älskar vetenskapen, skulle jag tro, och jag vet att han är en stor vän af de sköna konsterna. Ej så litet böjd för pictism, är han dock icke någon surmulen verldsföraktare i det dagliga lifvet eller någon ofördragsam ifrare för den döda bokstafven, utan snarare en tolerant och glad umgängesman, hvilken väl på statsrådsplatsen ej må åtminstone alltför envist arbeta mot tidens riktning. Egentligen en den nya tidens man är hr Wennerberg dock icke. Det säges att han nitälskar alltför mycket för statens förmynderskap. Han är konungens personlige vän. Huruvida detta under förhanden varande omständigheter är till nytta eller skada för vårt behof af en sannt konstitutionel minister, beror naturligtvis på om hr Wennerberg har nog kraft att begagna vänskapen till befrämjande af det konstitutionela statslifvets fordringar, eller om ban låter vänskapen besegra dessa fordringar. Detta lärer väl ännu icke kunna afgöras. Hr Weern, vår nye finansminister, är för väl känd i Göteborg för att jag bär skulle behöfva försöka karakterisera honom. Jag vill endast nämna, att hans utnämning