Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 juni 1870, sida 3

stormen, broder Thord — inföll jungfru Brita med ett klingande skratt — hör du icke, att jungfru Iliana säger, att den vilde Falken kom henne att tänka på honom, som hon kunde vilja skänka sitt hjerta! — Jo, det hör jag väl, min syster! — genmälte Thord med ett leende, som ännu var tvunget — och jag lyckönskar stoltsjungfrun, att hon så snart funnit den man, som hon. ... — Det är icke godt, att ungersvenner färdas till sjös, märker jag — afbröt åter jungfru Brita, hvars goda och nu öfverlyckliga bjerta ej kunde se skymten af en smärta utan att hon uppbjöd all sin förmåga för att skingra henne — du har ju blifvit en riktig sjöbjörn, broder Thord. Till straff hade jag lust att sätta hänglås på min mun. Thord fattade vänligt den goda flickans hand och kysste henne samt såg så innerligt i hennes stora, djupblå ögon. — Tycker du verkligen, min goda syster, att jag blifvit en sjöbjörn? — sporde hon. — Icke nu,; och derför kunde jag nu vilja säga något ...— skämtade Brita. — Sig, säg! — bad brodern, anande att hon hade något riktigt hjertegodt att bjuda på. — Hvad är det du kunde säga? — Hvad den gamla qvinnan spådde — log Brita skälmskt. — Brita, hvad tänker du på? — utropade nu hastigt jungfru Iliana och skrattade bjertligt, så att de hvita tänderna lyste Thord i ögonen. — På spådomen, naturligtvis ... — svarade Brita. — Men lika mot lika, Brita! — varnade Iliana med mild tallvar. — Säg oss, säg — bad Thord — hvad sade spåqvinvan? Hjelp mig, vän Nils, ... vi månde väl höra, hvad det var, som förmådde stoltsjungfrurna att glömma sig qvar så länge på natten, att de fingo ikläda sig det öde, som väntade mig.