Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 juni 1870, sida 3

— Liäggen till bärinvid, herr Nils! — ropade han — jag sörklarar eder för min herre, konung Kristofers fånge. Märkelig är den befallning, I der utdelen — ropade Nils tillbaka. — Har då fiendskap uppstått mellan konungen och marsken? Och om så är, kunnen I väl veta, att jag förr går till botten med mitt skepp, än jag låter taga mig fången. — Stora ord, Nils Bosson, båta eder föga — hördes konungsmannen ropa — stryken segel, eller jag tager eder med våld. . . . Hvad eder herre, marsken, beträffar, så känner jag icke honom, jag utför blott konungens befallning. ... I hasven tillsammans med setalicbröder röfvat tvenne förnäma jungfrur från riddar Jost von Bardenvleth.... Han kom tidigt på mogonen till konungen och klagade edert dåd inför både honom och marsken, och så fick jag och ännu en af konungens skeppshöfvidsmän befallning att taga eder. Hollinger förstod mästerligt konsten attsköta sitt roder. Hjorten gjorde en skarp vändning åt styrbords sida, hvarigenom han kom akter upp om konungaskeppet, som åter alldeles förfelade sitt tydliga syfte att med förlig vind styra rakt på Hjorten, och den raske sjöbussen vid styret grinade så fryntligt dervid, att sjelfve Thord, som stod vid Nils Bossons sida, icke kunde återhålla ett leende. — Så hören mitt svar! — ropade Nils till den tyske herren, som nu tydligen syntes nära styrmannen på sitt fartyg, — Jag förer de förnäma jungfrurna ombord, men jag har åtagit mig att föra dem till marsken, herr Carl Knutsson, och ej till konungen, och det tänker jag ock föra igenom. . . . Sedan vill jag s:å till svars inför konungen, men hans sange blir jag aldrig! — För sista gången, stryk seglen, Nils Bosson! — hördes konungsmannens stämma. (Forts.)