Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 juni 1870, sida 3

Men Nils blott log, och Thord fick ensam bedja och öfvertala. Slutligen lyckades han dock komma så längt, att systern lofvade berätta. Och hon började med en beskrifning af stugan och af qvinnan sjelf, och log derunder, hvar gång hon sästade blicken på brodern och såg. huru otålig ban var. Och liiana hjelpte till och fylde i, så fort hon fann någon lucka i berättelsen. Sjlutligen kom man då till sjelfva spådomen. Men då inträffade något, som gjorde för ögonblicket slut på den spännande berättelsen. Hollinger, som stod vid rodret och sin vana trogen spejade omkring åt alla båll, fick plötsligen se ett stort skepp sticka fram bakom en långt i bafvet utskjutande udde. Det var ett kungligt fartyg, han såg det genast, och han skyndade att varsko herr Nils, som satt helt nära invid. Både Nils och Thord sprungo upp vid Hollingers rop och granskade det stora skeppet, i hvilket de tydligen igenkände en konungasnäcka, äfven om det icke burit konung Kristofers märke. — Han har sett oss! — sade Nils — och så gingo några ögonblick, hvarunder hela det tunga skråfvet blef synligt. Konungaskeppet vände sig långsamt och tungt. — Han kommer ned på oss! — yttrade Hollinger. — Stå gamla märken, så lärer här bli strid eller flykt... bäst att välja i tid! Nils gaf Hollinger en skarp blick. — Tänk på, att du befinner dig ombord på den svenske marskens skepp, sven! — sade han. — I skolen icke räkna mig så strängt till, herre — genmälte Hollinger — det är blott ett gammalt ordstäf. ... Och hvad så än här kommer att blifva, så känner jag nu Hjorten tillräckligt. Han kunde hoppa tvärt öfver den der tunga besten, om det så skulle vara! Det var nu ingen rimlighet, att konungens skepp skulle vilja börja fiendtligheter med marskens. Men hur det än var, så höll det stora