— Du har varit lyckligare än jag, Nils, nu såsom alltid ...! Blott ett har jag att klaga öfver . . . det, att herr Jost von Bardenvleth lyckades undkomma. Då menar jag, att du bade dina tankar annorstädes, än der de borde hafva varit. Jungfru Brita tog nu till orda och berättade mycket omständligt, huru allt hade tillgått, och att icke ett helgon kunnat handla annorlunda. Och brodern log vid det varma försvaret, och systern rodnade, när hon märkte, att hon återigen låtit drifva sig för långt i afseende på herr Nils. Samtalet vände sig sedan omkring jungfrurnas vistelse ombord på Tranan, hvilken de beskrefvo äfvensom sin förtviflan, när de grepos hos spåqvinnan och fördes till fribytarfartyget, och fingo se Thord och Nils för sent komma till sin hjelp. Sclan Tranan väl lagt ut och spänt sina segel och den första förskräckelsen hunnit lägga sig, hade de dock funnit sin ställning vida drägligare, än de i förstone kunnat föreställa sig, och framför allt höljde de med loford den unge höfvidsmannen, den vilde Falken, såsom han kallades. Han var så höfvisk, så uppmärksam och så välmenande, att de tydligt sunno, det han, om han kunnat, genast bade satt dem i land i närmaste hamn. Den vilde Falken stod formligen inbäddad i rosor, och ifrigast var Brita att blomsterhölja honom; helt visst af ganska naturliga och lätt förklarliga skäl, då hon kände, huru nära han låg Nils om bjertat. Men ätven jungfru Iliana slösade så mycket beröm på honom, att herr Thord började tycka det vara nögot öfverdritvet och mulnade synbart dervid. — — Ja, han kom mig nästan att tänka på den fistman, som den gamla qvinnan lofvade mig, kort innan olyckan timade! — slutade jungfrun sitt lofqväde, och rodnade. — Såå — log herr Thord bittert — den spådomen gick snart i fullbordan! — Jag menar, att dina öron tagit skada af