Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 juni 1870, sida 2

stugan en läng, bredaxlad skepnad skrida uppåt ifrån sjön och försvinna i skuggan af stugan. Men vinden friskade i och Hjorten gjorde hopp, som om han dansat fram öfver blomsterrika ängar. När solen gick upp i öster, hade man hunnit ett godt stycke väg söderut. Ett segel söderut var det första, som mötte Nils Bossons blick, när han kom upp på däck. — Hvar befinna vi oss? — var hans första fråga. — Vi hafva brynet af Stockholms skärgård här om styrbord! — svarade Hollinger. Nils betraktade rormannen och sporde hvem han var. Denne sade sitt namn och huru han kommit till roders, och Nils lät det bero dervid. Han hade vunnit ett sådant förtroende för sin morfaders sven, att han icke det ringaste drog i betänkande att anförtro fartyget åt den, som fått hans vitsord. Dock kunde han ej underlåta att finna det underligt, att svennen lemnat fartyget utan att säga ett ord till honom. Men snart stod jungfru Brita vid hans sida, och med henne kom sol i hans sinne, och den skugga af misslynthet, som en stund dvaldes der, försvann som genom ett trollslag. Fartyget med dess tappra svenner, det omätliga hafvet, hvars vågor rullade utan rast och utan ro, reste sina hjessor, kysstes af solen och dogo för att lemna rum åt nya i ett evigt enahanda, jorden med sina berg och dalar, sina borgar och städer, allt visade sig för honom i en dager, så ny och så tjusande, och dock så ofantligt litet och obetydligt. Hvad betydde nu för honom allt detta, mot en blick ur hennes den återfunnas öga, ett leende från hennes mun. Han var i himmelen, men allt detta, som han såg framför sig, var jorden. Och likväl älskade han allt detta högre än någonsin, likväl kände han tydligare och klarare än förr, att han