Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 juni 1870, sida 2

det på sträckninge... Han liknar på ett hår Hjorten! — Thord, Thord! — ropade Brita. — Guds moder vare lofvad, då måste det vara du! Och äfven jungfru Iliana knäppte tillsammans sina händer, och ett par klara tårar perlade sig utför hennes fina kinder. Det var verkligen Thord Carlsson, och innan qvällen kom, var han ombord på Hjorten. IIan medförde underrättelser från lagmannen, sin fader, alt han dragit till Stockholm, att möta sin brorson, marsken. En sventjenare, som i lagmannens ärenden följt med ett lybskt fartyg, hvilket mött Falken, just som han på morgonen vände för att styra sydostpå, hade igenkänt Thord och medfört helsningarna från fädernehemmet. Till töljd at dessa tidender beslöts att båda fartygen skulle segla raka vägen till Stockholm, och beslutet sattes genast i verket. Herr Thord blef qvar på Hjorten, inom hvars bord glädjen nu stod högt i sky. Allvar och skämt skiftade stundligen. Thord omtalade huru han haft det under sin färd der han kryssat fram och åter utan annan omvexling än mötet med en och annan seglare, som drog till eller från Stockholm, en enformighet som nästan blef outhärdlig när ban till slut ej kunde undgå att tänka, det Nils varit den lycklige att träffa Tranan och at rädda jungfrurna. — Så voro dock dina tankar hos oss, Thord — yttrade jungfru Brita, och log så godt emo brodren. Denne höll blicken fästad på jungfru liana som åter satt med nedslagna ögon och lekte mec sin handske, till utseendet alldeles likgiltig fö! ungersvennens lidanden, ehuru hvar och en kunde nöra, att dessa vållats i första rummet af oror öfver någon viss bland dem. Från Iliana flytta de Thord sina ögon på Nils, fattade med värm Ihans hand och sade: