Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 juni 1870, sida 2

glada tillställningarne under slottets belägring hägrade för hennes minne. Plötsligen något efter middagen, då Nils och de båda jungfrurna åter sutto i akterstäfven och alldeles hade uppgifvit hoppet att sammanträffa med Thord, samt snart väntade att få se Hjorten svänga in åt Slätbaken, kom en gråskäggig sven fram under storseglet och nalkades herr Nils. — Har jag icke tagit alldeles fel — sade han, så menar jag att vi hafva Falken här något på sidan om oss söder ut! Nils och de båda jungfrurna flögo upp för att se och granska den uppgifne seglaren. Ett köpmansfartyg är det icke, så mycket är visst — sade Hollinger efter en stund. — Men det kunde vara...? — utropade jungfru Iliana och fattade Nils i armen. — Det kunde vara — återtog Hollinger lugnt, som om det varit den obetydligaste sak i verlden — det kunde vara en fetaliebroder! Iliana bleknade, men Brita tryckte sig tätt intill Nils. — Är det en setaliebroder? — frågade hon så trovärdigt och såg upp till honom, bemödande sig att se så modig ut, som det var henne möjligt, när tårarne dallrade mellan de långa ögonhåren. — För alla händelser — svarade Nils — är det bäst om I stolts jungfrur viljen lemna däck. Det var ett ögonblicks förfärlig spänning. Aldrig ännu hade Nils Bosson bleknat för en fara, och nu fattades han af en bäfvan, som han icke kunde förklara. Men det var blott ett ögonblick, så skiftade det om, och han kände sitt mod återvända och sin styrka fördubblas. Ja det var ej mera om, än att han längtade att få strida för sin hjertans kär Då hördes åter Hollingers stämma. . — Nej, det är ingen fetaliebroder . .. jag se