Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 juni 1870, sida 2

skulle vilja och kunna offra sig för den ringaste på denna jord. — Ett segel, ett segel! — ropade jungsru Brita — tänk om det vore Falken, tänk Iliana, om det vore min broder... Tyst, ser du icke någon som vinkar från däcket, ser du icke en hvit fjäderbuske . . . — Det der är en köpman! — sade Hollinger— En köpman! — utropade jungfrun förtretad — och jag som trodde att det var Falken ... Säg Iliana, såg du ej den hvita sjäderbusken? — Ack du lilla barn — sade Iliana, som äfvenledes infunnit sig på däck — din broder lärer vara fjärran härifrån. Kanske kryssar han ännu på andra sidan Åland, eller huru, herr Nils ...? — Se der sticker ännu ett segel upp längre söderut! — ropade Brita och klappade i händerna. — Sannolikt ock ett köpmansfartyg! — sade Nils och log åt den sköna flickans lislighet. — Här går farleden fram till Stockholm! — upplyste Hollinger. Och ännu flera seglare syntes under dagens lopp taga samma kosa som dessa, men de voro alla köpmansfartyg från någon af de stora hansestäderna söder om Östersjön och gingo lugnt och stadigt sin gång till den svenska konungastaden. Man kunde nästan blifva led åt dessa digra och dryga hanseskepp, som gingo der så likgiltiga och kalla sin led fram, när hjertat brann i bröstet af längtan att en gång få se de smäckra formerna af Falken dyka upp ur vågorna. Men dagen gick och den följande dagen kom, och det syntes som om man skulle få taga afsked af hoppet att träffa Thord. Mera dock än Brita tycktes iungfru Iliana gripas af det selslagna hoppet. Hon satt tyst och såg utåt hafvet, och när hon någon gång talade, så var det om den vackra Östgötaviken, der Hjorten skulle styra sin kosa, och der Stegeborg låg och Carlsholmen, der de