UR Göteborg den 3 Juni. Det bör icke fördöljas, att professor Mestertons tal vid den sednaste stipendiiutdelningen i Upsala, sådant det genast blef i Upsala tidningar refereradt, väckt åtskillig oro i landet, ej blott hos den studerande ungdomens föräldrar och målsmän, utan ock hos alla vänner af denna högskola. Man har sedan flera år tillbaka vant sig att med glädje betrakta den goda anda, som antagits vara rådande bland både lärare och lärjungar vid Upsala universitet, och särskildt hafva Upsala studenter tillvunnit sig varma sympatier genom de vackra sånger, som härifrån utgått, i verskonstens former och på ,,tonernas vågor. Alla enskilda meddelanden bafva ock vittnat, att om äfven studentlifvet nu blifvit dyrare än förr, om äfven studenterna numera söka ett lefnadssätt af komfort och en mera förfinad beqvämlighet och elegans, så hafva ock dermed många oarter upphört, hvilka åtföljt det fordna studentlifvet, yttringar, låt vara, af en viss ungdomskratt, men tillika af en råhet, som ej kare anses förenlig med ett bildningens högsätes rätta väsen. Man trodde sig också veta, att studierna numera bedrefvos med mera allvar och sannt kunskapsbegär än förr, samt att lärarne i detta fall mera än fordom vägledde de unge med sin undervisning och sina råd. Det bekymmer, som mången fader, med minnena från sin egen studenttid, ej kunnat undertrycka, när han skulle sjelf sända en son till universitetet, hade blifvit lugnadt, och man hoppades fastmer nu få sända denne son till en krets af goda kamrater, som skulle förelysa nykomlingen genom sina goda seder, sitt glada bildningssträfvande, sin friska fosterländska håg och sina flitiga studier. Underrättelserna om det s. k. ,nattskojet, sammanhängande med ett nattligt lif å ölstugor, gjorde, under dessa förhållanden, ett rätt oangenämt intryck, men man tröstade sig snart dermed, att här varit blott fråga om ett fåtal studenter, och att det bland flera hundra unge män alltid måste finnas ett antal utsväfvande sällar, låg ju i sakens natur, om också det stora flertalet, då deras bättre anda vaknar till kraft, alltid bör ega makt att hålla ett sådant fåtal i tukt och herrans förmaning, åtminstone hvad gatulifvet beträffar. När så universitetets rektor, professor Mesterton, i ett tal bestraffade de oordningar, som egt rum, och fällde sitt omdöme temligen generellt, så kunde detta, såsom sagdt är, icke annat än göra ett smärtsamt intryck, ehuru hvar och en, som varit student under de af hr M. anförda äldre tiderna, lätteligen insåg, att en nitälskan här gjort sig gällande, som ledt till en öfverdrift i uttrycken. Studentkåren har upptagit professor M:s tal mycket illa, och om denna ovilja har sin grund i en sårad rättskänsla, kan man ej annat än gilla densamma. Har den åter uppstått deraf, att studentkåren ej älskat att höra sanningen, då den berört deras fel, så är denna känsla oberättigad; hon är då icke en sann hederskänsla, utan en falsk kåranda. Emellertid har professor Mesterton sedermera, och sednast vid rektorsombytet sistlidne Tisdag, förmildrat de citerade ordalagen i talet till stipendiaterna, hvilka utomdess ej varit exakt refererade, samt uttalat sin ledsnad öfver det missförstånd, som inträdt, hvartill han medgifver sig hafva icke varit utan skuld. Dessa förklaringar böra vara tillfredsställande både för studentkåren och den allmänhet, som följer Upsala högskola med sina sympatier och sina välönskningar. Att studentkåren, före denna professor M:s försonande framställning, beslutit undandraga honom såsom afträdande , Recvor Magnificus den öfliga hyllningen i allmän uppvaktning med sång, finna vi ganska förklarligt, likasom att man efteråt sannolikt velat återtaga detta beslut. Tillfällen lära väl alltid yppa sig att återställa det goda förståndet mellan en aktad lärare, som gjort sig högt förtjent om Upsala universitet, och en ungdom, hvars sinnelag bör vara lika emottagligt för upprättelsen, som för den orättvisa, hvaraf den ansett sig vara drabbad. Våra universiteters borgare, äldre och yngre, lära emellertid af det nu inträffade hafva insett, att deras lif och lefverne cke är numera fördoldt för verldens ögon, atan att fastmer nationen fäster sin uppmärksamhet vid dessa bildningsanstalter för den ungdom, som skall en gång i första rummet leda landets öden och verka för dess utveckling. Det är landets opp och tusende enskildes käraste förhoppningar, som dessa högskolor emottaga sin vård. Må de då alltmer bebjerta