Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 juni 1870, sida 1

— Der var det — sade sjömannen, som varskott, och pekade med handen på det ställe, der riddaren sprungit öfver bord. — Brodde såg ned i djupet, han såg ut öfver vågorna och ryckte till sig en båge, som låg helt nära intill relingen. Tydligen var det hans mening att skicka en pil efter rymmaren för att antingen stäcka hans flykt, tills båten kunde hinna honom, eller ock törlägga hans färd in på det haf, hvarifrån ingen återvänder. Men intet hufvud dök upp mellan vågorna. De gingo så jemna sin gång i den djupa viken, och Brodde kastade slutligen ifrån sig bågen, när den tid var förliden, inom hvilken en simmande kunde hålla sig under vattnet. — Han gick till botten med ens — sade sjömannen — och det kunde jag hafva sagt förut. Brodde såg misstroget på den talande, men Nils, som i sin ordning skyndat, fram till stället, yttrade afgörande: — Död eller lefvande kan han icke undgå sitt öde! Och dervid måste det förblifva. Brodde menade väl, att man borde undersöka fartyget, ty han trodde ingalunda på den af sjömannen gjorda uppgiften. Men Nils, som framför allt ville föra de stackars jungfrurna i säkerhet, tänkte blott på, huru mycket verkliggörandetaf denna längtan skulle fördröjas, och han pinades med den af blotta tanken på att längre, än som var nödvändigt, dväljas inom Svarta Gåsens skeppsbord. Sedan derför, de räddade blifvit nedförda i Hjortens båt samt Nils och Brodde intagit sina platser, sattes denna i starkaste fart och skar vågorna, så att det dånade framför bogen. Det dröjde icke länge, så befunno sig alla ombord på Hjorten, hvilken genast lyftade ankar och styrde sin förra väg söder under ön fram till Tranan vid södra inloppet till sundet. Hon låg ännu på sin plats, och efter en kort rådplägning beslöts det,