Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 juni 1870, sida 1

godt till sarleden här, och jag tror dig, ty du ser mig ut att kunna hålla ord lika godt som Toste, din fader! — Det kunnen I lita på — genmälte Hollinger — till Söderköping eller Stockholm skall jag föra Iljorten lika säkert, som presten för kalken till munnen, och sedan ...? Hollinger darrade på målföret, men det var ock det enda, som antydde, att några vekare känslor bodde inom denna grofva yta. Den gamle log dervid, och han fick i sina ögon något, som tycktes tillkännagifva, att han med glädje tänkte sig tillbaka till sordna tider, då han lefde midt uti den krets, till hvilken Hollinger och bans fader Toste hörde. Det var väl något groft och rått, detta folk, och man var ej bland dem så noga om en skråma mer eller mindre, men aldrig förekom der ett brutet löfte, ett sviket ord. Det var guld ända igenom under den skrofliga ytan. -— Sedan skall du gå raka vägen till marsken, herr Carl Knutsson, och der skall du träffa Toste — sade den gamle — eller ock, om lyckan är god och herr Thord kommer med Falken, så skall du finna honom der... Se så, pojke, nu vet du, hur du har det, gif mig handen... Hollinger räckte den gamle sin hand, och dermed beseglades löftet. — Ser du stugan der på stranden, Hollinger? Hoilinger nickade till tecken att han såg henne. — Der lefver en gammal vän till mig och din fader, och hos honom vill jag hvila ut efter den här vakten... När herr Nils spörjer efter mig i morgon, så säg honom, att vi nog skola återse hvarandra i sinom tid, men att jag nu månde taga mig urlof, och det må han ej förtycka för sin moders och morsaders skuld... Säg honom det, och stig nu till rodret... Styr så nära du kan till stranden, men bry dig ej om mig... jag känner vägen sedan gammalt! (Forts.)