UTEIKES. ÖSTERRIKE. säiresve Potocki har i Wien fortsatt förhandlingarne med polackerna. Den spänning, som på dena sednaste tiden uppstått mellan honom och det czeckiska partiet och som föranledt att den böhmiska landtdagen hittills icke blitvit upplöst, förklaras af en korrespondens från Wien på följande resve Moritz Esterhazy (minister utan portfölj under Schmerling och Beleredi), baron Hubner (förr ambassadör i Paris, polisminister efter kriget år 1859 och sedan ambassadör i Rom) samt grefvarne Schönberg och Harrach ha försökt, icke — som flera tidningar i Wien meddelat — att bilda ett kabinett i stället för det Potockiska, utan att inträda i det Potockiska kabinettet. anbudet har icke skett bakom Potockis rygg, utan man hade vändt sig till honom sjelf, eller måhända omedelbart till kejsaren. De nämnda fyra personerna förelade ett fullständigt utarbetadt regeringsprogram, hvilket dock icke blifvit bekant. Man kar dock sluta till dess tendeus, enär de i politiska åsigter öfverensstämma med det konservativa partiet inom den böhmiska aristokratien. Om deras program motsvarat detta partis mening, så skulle, genom deras inträde, ministeren Potocki naturligtvis blifvit väsendtligen afvikande från dess nuvarande karakter. Gretve Beusts aflägsnande var äfven åsystadt, och samtidigt med programmets utarbetande, underhandlades med en sektionschef i rikskansliet om öfvertagandet af utrikesportföljen. Först sedan det visat sig, att detta arrangement ej kunde ske, slöt sig det konservativa partict af den böhmiska adeln till den beekiska deklarationen. Denna anslutning 16 Maj; grefve Potocki ansåg siionen derigenom hatva blifvit förändrad i s hög grad, att han tillsvidare afstod ifrån att fortsätta underhardlingarne i Prag. FRANKRIKE. I ett ministerråd den 28 Maj tackade kejsaren och lyckönskade Ollivier till det tal ban dagen förut hade hållit i lagstiftande församlingen, och i hvilket han segerrikt hade försvarat regeringens hållning i afseende på plebiscitkomittens ansprå på att få bilda en parmanent politisk fö ening. Särskildt tackade kejsaren ministerpresidenten för det han på ett så vältaligt och öfvertygande sätt framhållit nödi itaf en fredlig utveckling al -hållandena. För öfrigt syslet med slera sinanslager. På grund af författuingsfrägans definitiva a genom plebiscitet, är det sannolikt, att sörhandlingarne i lagstiftande församlingen ej skola komma att erbjuda samma intresse för utlandet som förut; det torde icke nu ängre bli ågon strid om principer, som sätta den allmänna meningen i rörelse. Det radikala partiet söker visserligen ännu att framställa omröstningen den 8 Maj som en förfalskning af den allmänna opi nionen och som en 5, mOralisk seger si republikanerna; men det är betecknande för situationens förändrade karakter, att dessa påståenden numera sillan förekomma i Jagstiftande församlingen, samt att Gambetta — chefen för den yttersta venstern — håller möten i Belleville för att finna en publik, som med välvilja åhör hans föredrag om de republikanska principernas ,slutliga seger genom sin egen inre kraft. Icke destomindre bar Gambetta i sina tal uti Belleville uttalat många sanningar, som väl förtjena att beaktas af det parti, som i denna stund ligger öfver, och särskildt förtjenar omnämnas, att (iambetta på det högsta afråder från att tillgripa våldsamma medel. Efter hans förmenande, gäller det för framtiden att endast lugna medelklasserna och öfvertyga dem om, att ,,de oförsonliga hvarken sympatisera med sammansvärjningar eller stormiga uppträden,