Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 juni 1870, sida 1

blixtsnabbt om handen och ledde honom fram! ill Nils. — Skeppare! — ropade han derunder — föen upp de båda jungfrurna! Riddar Jost vred sig som en mask, men cunde ej slita sig lös från den hand, som höll lonom fängslad. Den högra handen hade han lock ledig, och med den ryckte han upp sitt svärd och svängde det öfver hufvudet på Nils. — Släpp mig hund! — ropade han — eller let kostar ditt usla lif! Nu först fick han dock rätt ögonen på Nils, och tungan stannade i hans mun, och handen, som höll svärdet, föll förlamad ned vid hans sida. Nils fattade hastigt med sin venstra hand om ridlarens högra och vred utan synnerlig svårighet svärdet derur. — Väl kunde jag nu låta din egen klinga lricka ditt svarta blod, du usle rånsman och qvinnorökvare. . .. Men Nils Bossons hand vill ej iläcsig dermed. ... Men Sveriges rikes drots skall lömma öfver dig, och till honom går nu din väg! Liksom alla, hvilka hafva kommit derhän, att de sätta sig öfver beskaffenheten af de medel, som de använda, för att hinna sitt mål, förena med den största kallblodighet en sinnesnärvaro och en fyndighet, som nästan aldrig förfelar att rädda dem ur äfven de största faror, så hade äfven riddar Jost sin hufvudsakliga styrka i dessa egenskaper. Han hade redan tillräckligt länge vistats i Sverige och bland svenskar för att hafva kunnat vinna kännedom om de allmänna grunddragen i det svenska lynnet, och, när det, såsom här, var fråga om någon, som han på ett eller annat sätt kommit i beröring med, vare sig vänlig eller fiendtlig, så faller det af sig sjelft, att han företrädesis skulle söka skaffa sig kännedom om dem. Han inde också på det hela taget den fiende, som han här hade framför sig, bättre, än denne kän