Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 juni 1870, sida 2

omnämnt och som han ej hade skäl att betvifla, så skulle ofelbart Clas Lang hafva fått kännedom derom, och det gälde nu att uppehålla riddaren, tills denne hunnit återkomma. Hans båda fränder kommo honom ock härvid till hjelp. Så väl lagmannen, som riddar Gustaf Anundsson sunno hvad de hörde så sagolikt, att de reste sig och närmade sig riddaren för att ytterligare spörja honom till om den märkeliga tilldragelsen och tillika söka göra för honom troligt, att allt detta måste bero på ett missförstånd. Just som de samtalade härom, öppnades dörren, och Clas Lang instörtade. Han hade verkligen fått underrättelser om den tagne fribytaren. En af svennerna på konungens fartyg, som han kände, bade berättat för honom, att fribytarfartyget blifvit taget efter en häftig strid, och att många dervid fallit. Sjelfve Nils Bosson skulle vara bland dem, hade svennen sagt. Han var höfding på fartyget och hade kämpat med en kraft och en uthållighet, som om han haft tio mäns styrka i sin arm, och när han slutligen rammades af dödshugget, hade han segnat ned på däck. Den kunglige höfvidsmannen, som icke kände honom, hade sport honom efter bans namn, då han döende hviskat: Nils Bosson. En allmän förstämning fattade de närvarande vid höfvidsmannens korta, men gripande berättelse. Djupast gick det marsken till sinnes. Man såg honom vända sig bort från de andra och häftigt föra handen upp mot ögonen. När han åter vände sig till riddar Albrekt, var han blek och dyster, som om han fått en smärta, hvilken icke zunde botas. fl Anta N