Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 juni 1870, sida 2

lätt hända, att han för sent komme att ångra der lek, som det lyster honom att leka med mig, ocl ett Gotland, ett Wisborg är mer än nog sö Sverige! — Det löftet är icke svårt att gifva, hen drots — genmälte riddaren undfallande, ehuru er skymt af djup förbittring framglänste ur hans Öga — men tiden skyndar, rådet samlas snart, . skall detta vara ett nej eller ett ja, drots Carl? — Hafven I förgätit de bref, som konungen gifvit mig, och som riksens herrar och män beseglat med sina namn och sigill? — sporde marsken tilbaka. — Vill konungen inför alla tre rikenas råd förklara sig för menedare. — Konuvg Kristofer är icke den, som glömmer sin ed, herr drots — genmälte Albrekt — men I viljen icke påminna eder, att förhållandena nu äro i allo förändrade, sedan I hafven trädt i förbindelse med rikets fiende. . . . Jag behöfver icke Säga mera ...? — Nej, nej, jag känner i botten den der visan, som konungen nu älskar sjunga. ... — Men en vers hafven I ännu icke hört — nföll Bayraren med ett spetsigt leende — och den ick jag lära mig nu på vägen hit till eder, det ir en vers, som talar mera än allt det öfriga. . .. — Och den lyder ...? — Ett fribytarskepp har tagits af konungens folk i natt, och der voro femton fetaliebröder ombord, hvilka alla bekände eder man herr Nils Bosson för herre! Konungens höfvidsman, som varit ite på jagt allt sedan riddar Jost von Bardenvleths inkomst, stod just på väg till konungen, när jag som från honom på väg till eder. Carl stod som träffad af blixten. Hela hans nre reste sig upp, och det var med yttersta möda, som han kunde bibehålla den sjelfbeherrskning, wilken nu var mera nödvändig än någonsin. Plötsligt vann tanken på Clas Lang honom i hugen. lade verkligen något sådant timat, som riddaren