Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 juni 1870, sida 2

Marsken hade velat tillägga något mera, men allt vidare samtal afbröts deraf, att en sven anmälde konungens förtrogne, riddar Albrekt Mörer. Riddar Gustaf drog sig då tillbaka till första bänken och satte sig vid sidan af lagmannen, medan marsken stående afbidade gunstlingens inträde. Kall och formlig, och med ett ansigte, som under sitt godmodiga uttryck var ogenomträngligt, visade sig riddar Albrekt för de tre herrarne. Han började genast och temligen oförbehållsamt samtala med marsken om det ärende hvarför han kommit, och den likgiltighet, som han dervid ådagalade med afseende på de båda öfriga herrarne, visade tydligt nog, huru säkra så väl han som konungen måste vara på sin sak. Hans ärende var att hos marsken åstadkomma en slags förlikning, ett tillmötesgående å ömse sidor. Konungen ville låta sin talan fara, om marsken å sin sida ville aistå från sina län, och Bayraren sökte framför allt göra för marsken klart, att konungens nåd i alla fall var synnerligt stor, då han släppte sin hemlige fiende för så godt pris. — 1 fören nu ett annat språk, än när vi sist talades vid på Åbo slott, riddar Albrekt! — sade slutligen Carl med skärpa, men med bibehållet lugn och en värdighet, som Bayraren tycktes vara färdig att beundra. — Helt enkelt derför, herr drots — svarade denne — emedan då mycket var ogjordt, som nu är gjordt! — Och om det, hvarpå nu konungen rider upp så stolt, icke timat, så skulle något annat af samma art bjudit sig honom i händer att fälla mig — yttrade Carl föraktligt leende — men jag vill säga eder en sak, min gode riddare, och I kunnen framföra det som en helsning till konungen från Sveriges högsta embetsman ... konung Kristofer må i tid se till, att han icke leker med löften och eder, såsom de främmande konungarne, Gud bättre, före honom gjort i Sveriges land; det kunde eljest