Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 maj 1870, sida 2

— Konungen vill skrämma eder — sade slutligen herr Carl Thordsson — och han sruktar eder ännu ... i annat fall synes det mig, som om han knappast skulle hafva låtit eder lemna slottet. Min tro är, att han vill begagna sig af sitt öfvertag för att beröfva eder en större eller mindre del af edra förläningar... Sannolikt gäller det återstoden af Finland. Jag menar, att han der icke vill hafva eder liksom en kil mellan Wiborg och vestkusten . . . — Wiborg? — sporde herr Gustaf, som under tiden setat tyst. — Min frände menar, att tiden nu snart är inne, då jag skall få det i händer af herr Krister Nilsson, men han torde icke känna talet som går derom, det nämligen, att min gamle fiende knappast lärer i godo lemna Wiborg ifrån sig — yttrade marsken. -— Det är ock min tanke om saken — vidtog herr Gustaf — och känner jag både herr Krister och konungen rätt, så ligga många krokar häremellan och Wiborg. I skolen aldrig, så länge herr Krister finnes i lifvet, rida öfver Wiborgs vindbrygga. Den gamle lagmannen såg förvånad på riddar Gustaf, som talade med mycken ifver. — Nå vil — sade den förre — så må då Finland gå, brorson, det blir i alla fall det högsta konungen kan fordra, och I hafven ändå med Svartsjö här i Mälaren och Borgholm med Öland så mycket qvar, att I ären den rikaste man i landet. — Än lag och rätt, alla de löften som gifvits mig, konungens heliga eder...! — sporde Carl. — De gå som moln för vinden, brorson, och låten I det ej blifva dervid, så växer vinden till storm och tager med sig vida mer, än som I nu kunnen tänka eder. (Forts.)