Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 maj 1870, sida 2

nade män, som han nu hade hos sig, hvad skullo han väl förmå emot konungen? Intet, intet! — hviskade en röst inom honom. Till följd häraf blef det klart för honom, att, om han icke ville förlora allt, måste han gifva med sig i något, och han började öfvertänka, hvad konungen egentligen fordrade, och om han skulle kunna begagna sig af den ännu för konungen ej fullt klara frukten af allmogens tillgitvenhet för honom, huru långt han skulle behöfva gå i eftergifvenhet. Han ringde med häftighet efter en småsven, och då denne ögonblickligen visade sig, sporde han, ,,om den gröne riddaren anländt. Nej, han hade icke anländt, och Carls dystra tankar fingo förökad fart. Nu, om någonsin, behöfdes ett godt råd af någon, som kände förhållandena och kunde se och bedöma dem från mer än en sida. Clas Lang och några tillförlitliga svenner fingo befallning att skaffa underrättelser af skärgårdsbönder, om de hört eller sett något till marskens skepp, och om detta icke lyckades, skulle Clas sjelf begifva sig ut till sjös för att kunskapa. Men det måste ske med den största skyndsamhet. Knappt hade Clas Lang aflägsnat sig, så anmäldes riddarne Gustaf Anundsson (Sture) och Carl Thordsson (Bonde). De sporde nu utgången af besöket hos konungen, och Carl gjorde ingen hemlighet af hvad som der tilldragit sig. Men gamle herr Carl, som ännu icke hört ett ord om sin dotters bortröfvande, mottog underrättelsen derom med vida mera lugn, än som marsken hade äntat, helst när han fick höra, att så väl sonen hord som Nils Bosson blifvit utsände att förfölja frarne. Emellertid insågo båda lätt, hvilken vermakt öfver deras frände, som konungen fått i sin hand, och det uppstod en stunds tystnad, under det att hvar och en för sig öfverlade, hvad som vore bäst att under sådana omständigheter företaga.