samhet, sir, och jag vet då hvad som skulle inträfla. Några af dem skulle börja tala om mig och säga, (ty de äro fria) att de aldrig på något vilkor skulle ta en fästman utan blanklädersstöflor. Hör! Miss Twinkleton. Jag skall be henne om tillåtelse. Denna finkänsliga dam, som höres utanför fråga någon, i det hon nalkas: — , Verkligen? Är ni säker om att ni såg min perlemoknapphållare på sybordet i mitt rum? frågas genast om hon tillåter promenaden samt bifaller godhetsfullt. Och snart går det unga paret ut från Nunnehuset, iakttagande alla möjliga försigtighetsmått för att dölja mr Edwin Droods olyckliga stöflor, försigtighetsmått, som vi hoppas skola vara tillräckliga för att bevara den blifvande mrs Edwin Droods lugn. — Hvilken väg skola vi ta, Rosa? Rosa svarar: — Jag vill gå till Förtjusningskakboden. — Huru? utbrister Edwin. Förtjusnings — — — Ett slags turkiska bakelser, sir. Men min Gud, förstår ni då ingenting? Ni kallar er ingeniör och känner inte till det? — Hur skulle jag kunna känna till det, Rosa? — Emedan jag tycker mycket om dem Men ack! Jag glömde hvad vi öfverenskommo att lätsas. Nej, ni behöfver inte känna till dem. Sålunda föres han helt trumpen bort till Förtjusningskakornas försöljningslokal, der Rosa gör sitt uppköp, och eftei att hafva erbjudit honom några (hvilket han nästan harmset afslår) börjar hon äta deraf med stor ifver, (sedan hon först ta