senne i den till honom riktade tillrättaisningen, står Edwin Drood och betrakar henne, medan hon med båda händeria håller näsduken för ögonen samt barnsigt snyftar och gråter, och derefter — sedan hon lugnat sig och åter i sin unglomliga ombytlighet börjat skratta åt sig sjelf att hon låtit uppröra sig derhän — eder han henne till en närstående bänk under almarne. — Ett förståndigt ord, kära Pussy. — Jag är just inte särdeles klyftig af mig — nu då jag kommer att tänka derpå, vet ag att jag inte är det — men jag vill handla rätt. Finns det inte — det kan finnas — jag vet inte hur jag skall säga, men jag måste säga det, innan vi skiljas, — finns det inte någon annan ung — — — Åh nej, Eddy! Det är ädelmodigt af er att fråga mig, men nej, nej, nej! De hafva nalkats kyrkofönstren, och i detta ögonblick frambrusa orgelns och körens toner. Medan de lyssna till de högtidliga ljuden, framstår för unge Edwin Droods minne den förlidne aftonens förtroende och han tänker huru olika denna musik är mot den osamstämmigheten. — Jag tycker att jag kan urskilja Jacks röst, anmärker han halfhögt i sammanhang med sin tankeriktning. — För mig genast hem, jag ber, ifrar hans trolofvade och lägger hastigt sin lilla hand på hans. — De komma straxt ut: låt oss gå. Åh hvilken klingande kör! Men låt oss inte stanna och lyssna; låt oss gå härifrån!