pudra den! utropar Rosa i ett utbrott af komisk motsägande harm. — Hur som helst kan jag aldrig få rätt i dessa samtal, säger Edwin med en suck och blir resignerad. — Iur är det möjligt, sir, att ni nånsin kan få rätt, när ni alltid har orätt? Och hvad Belzoni angår, så förmodar jag att han är död; jag är säker, jag hoppas att han är det, — och hur kunna hans ben eller hans qväfningsattacker röra er? — Det. är nära på tid för er att gå hem, Rosa. Vi ha inte haft någon treflig promenad, ha vi? — En treflig promenad? En afskyvärd, ryslig promenad, sir. Om jag går upp i öfre våningen i detsamma jag kommer hem, och gråter tills jag inte kan ta min danslektion, så är det ert fel, kom ihåg det. — Låt oss vara vänner, Rosa. — Ah! utropar Rosa i det hon skakar på hufvudet och utbrister i verkliga tårar. — Jag önskar att vi kunde vara vänner! Det är emedan vi inte kunna vara vänner som vi fresta hvarandra så här. Jag är allt en bra ung liten varelse, Eddy, för att ha ett gammalt hjerteqval, men jag har det verkligen ibland. Var inte ond. Jag vet att ni har det sjelf allt för ofta. Vi skulle båda ha befunnit oss bättre, om hvad som skall ske hade blifvit öfverlemnadt åt sig sjelf. Jag är en riktigt allvarsam liten varelse nu och gäckas inte med er. Låt hvar och en af oss den här gången ha fördrag med sig sjelf och med den andra. Afväpnad genom denna glimt af qvinnonaturen hos det bortskämda barnet, ehuru för ett ögonblick frestad att harmas deröfver, emedan den tycktes innesluta