om dem? Och den der Belzoni eller hvad han heter, utdragen vid benen, halfqväfd af flädermöss och damm. Alla flickorna säga att det var rätt åt honom, och önska att han hade blifvit riktigt qväfd. De tvenne unga vandra sida vid sida, men icke arm i arm, omkring i den gamla inhägnaden; stundom stannar endera af dem och intrycker ett djupare fotspår bland de nedfallna bladen. — Godt! säger Edwin efter en längre tystnad. — Alldeles som vanligt. Vikunna inte komma öfverens, Rosa. Rosa skakar på hufvudet och säger att hon inte vill komma öfverens. — Det är en vacker bekännelse, Rosa, då man närmare öfverväger. — Ötverväger hvad? — Om jag siger det, skulle ni misstaga er igen. — Ni skulle misstaga er, menar ni, Eddy. Var inte oädel. — Oädel! Det tycker jag om! —Då tycker jag inte om det, och det säger jag er öppet, svarar Rosa trumpet. — Rosa, jag hemställer till er; hvem förringade mitt yrke, min bestämmelse — — — Ni tänker väl inte begrafva er i pyramiderna, hoppas jag? afbryter hon och höjer sina fint tecknade ögonbryn. — Ni har aldrig sagt att ni tänkte det. Om ni tänker det, hvarför har ni inte sagt mig det? Jag kan inte gissa till edra planer. — Ni vet ganska väl hvad jag menar, kära Rosa. — Nåväl, men hvarför började ni med er ohyggliga, rödnäsiga jättinna? Och hon skulle, hon skulle, hon skulle, hon skulle