Efter en paus, hvarunder uttrycket i det skälmska ansigtet ej undfallit honom, säger Rosa: — Och denna känslofulla varelse försonar sig med den tanken att blifva bortförd till Egypten; gör hon det verkligen, Eddy? — Ja. Hon intresserar sig mycket för ingeniörvetenskapens triumfer, isynnerhet då de skola förändra ett outveckladt lands vilkor. — Nej, hör man på! säger Rosa och rycker på axlarne med — ett lätt skratt af förundran. — Nissbilligar ni, frågar Edwin med en majestätisk blick nedåt på sin täcka följeslagerska, — missbilligar ni verkligen, Rosa, detta hennes intresse? — Missbilligar? Min käre Eddy. Men afskyr hon då verkhgen inte ångpannor och ting? — Jag kan ansvara för att hon inte är så dåraktig att afsky ångpannor, svarar han med hetsigt eftertryck, — ehuru jag ej kan ansvara för hennes åsigter rörande ting, alldenstund jag verkligen inte förstår hvad ni menar med ting. — Men hatar hon inte Araber och Turkar och Fellahs och folk? — Visst inte! — (Med fasthet.) —,Men hon måste åtminstone hata pyramiderna? Eller hur, Eddy. — Hvarför skulle hon vara en så liten — stor menar jag — gås, att hon skulle hata pyramiderna, Rosa? — Åh, ni skulle höra miss Tvinkleton, (hon nickar och knaprar på sina bakelser) om dem, och så skulle ni inte fråga. Tråkiga gamla begrafningsplatser! Isis och Ibis, Cheops och Faraoner, hvem bryr sig