git af sig ett par små blekröda handskar, liknande törnrosblad), hvarvid hon stundom för sina små rosenröda fingrar till sina purpurläppar, för att befria dem från de oförlikneliga bakelsernas sockermjöl. — Se så, var nu munter, Eddy, och kom ihåg vår öfverenskommelse. Ni är således förlofvad? — Jag är således förlofvad. — Är hon täck? — Förtjusande. — Stor? — Osfantligt stor! (Rosa är liten). — Måste vara otymplig, skulle jag tro, anmärker Rosa lugnt. — Förlåt; inte det minsta, (motsägelseandan vaknar hos honom). — Hvad man kallar en fin qvinna, en ståtlig qvinna. — Stor näsa, utan tvifvel, är den lugna anmärkningen ånyo. — Visst inte liten, är det hastiga svaret. (Rosas näsa är liten). — Lång, blek näsa med en röd knöl: midten. Jag känner till den sorten näsor säger Rosa med en belåten nick och knapra: lugnt på sina bakelser. — Ni känner inte till den sorten pä sor, Rosa (med en viss värme), emedan de är ingenting ditåt. — Inte blek näsa, Eddy? Nej. (Fast besluten att ej gifva mec sig). — Således röd näsa! Åh, jag tycke inte om röda näsor. Men — hon kan jti pudra den. — Hon skulle förakta att pudra den säger Edwin hetsigt. — Skulle hon? Hvad hon måste var: enfaldig! Är hon enfaldig i allting? — Nej. I ingenting.