ed lärer väl dock väga något mer, än mitt löfte till eder, menar jag! — Gud förbjude det, konung Kristofer, att jag skulle vilja sätta mig på något som helst sätt emot utösningen af eder konungsliga makt, men jag vill å den andra sidan icke heller i någon mon afstå från de rättigheter, hvilka jag eger att njuta! — I talen trotsiga ord inför eder konung, drots Carl, men jag vet väl, hvad det är, som lägger eder dem i munnen, och jag vill se, om jag ej skall ega makt att klippa edra vingar. Konungen förifrade sig, ju längre samtalet fortfor, och det lugna allvaret hos marsken var icke egnadt att i någon mon afkyla honom. — Kommen i hog, konung Kristofer — yttrade marsken — huru det gick eder frände, konung Erik... — Och den saken vågen I minna mig på .. .? — afbröt konungen och sprang upp från det mjuka guldbroderade sammetshyendet. Han var blek af vrede och hans ögon brunno. — Ja, jag vågar det — genmälte Carl — och jag vågar ännu mera, jag säger eder det, konung Kristofer, att utom Sveriges lag kunnen intet förmå, vare sig mot mig eller någon annan, och dristen I eder till att lyfta ett finger emot mig emot Sveriges lag, så lyften I kronan af edert get hufvud! ...Nu har jag sagt det, och jag vill stå för mina ord, stode ock hundrade svenske män Dakom eder och ropade på mitt blod. I hafven samlat mina fiender omkring eder, konung, men slömmen icke, att dessa äro blott en handfull folk mot mina vänner, och desse kunde bjuda dem och eder på en dans, som föga lärer blifva efter leras sinne. — Drots Carl — ropade konungen, alldeles tom sig — drots Carl...I skolen i tornet beinna edra djerfva ord, jag ämnar icke låta leka ned mig, som min frände, konung Erik .... Och