ken genom rummets afligsenhet eller tidens längd kunde förminskas, än mindre upphätvas. När han nu såg den af solkandan uppburne mannen framför sig och inför sig sjelf icke kunde förneka de yttre företräden, hvarmed Carl var utrustad, samlade sig liksom i en brännpunkt all den bitterhet, som han dervid kände inom sig, och då ban bemödade sig att dölja denna under ett vänligt och leende ansigte, uppstod denna bittra mandelsartade ton, som är sällskaplighetens förgift. Han gick emot marsken och räckte honom sin hand, hvarpå han satte sig och bad marsken taga plats vid hans sida, en artighet som denne dock var nog klok att icke efterkomma, utan förblef stående. — I hafven samlat öfver eder mycket missnöje och många klagomål, drots Carl! — yttrade konungen derefter tvärt och rakt på saken. — Ja väl — svarade Carl — men det är gemenligen så, att ju färre de äro, som klaga, desto mera skrika de, och då låter det, som om de voro till antalet flera, än de i verkligheten äro. — Få eller flera, så klaga de, och mig såsom konung tillhör det att tillse, det hvar man får njuta sin rätt. — Det är, som I sägen, eder pligt, herre konung, och jag vågar hoppas, att I icke sluten mig ut ur den rätten. Att jag har fiender, det var mig icke någon hemlighet, och derför, om I dragen eder det till minnes, så var det bland mina första fordringar i vår öfverenskommelse, att I skulle lofva mig glömska af det framfarna och frihet från hvarje kraf så väl för mig som för dem, hvilka utfört mina bud. Konungen skiftade färg vid dessa ord och betraktade med skärpa sina väl putsade naglar, hvarpå han yttrade: — I viljen dermed säga, att jag icke eger rätt att ställa eder inför rätta, men det skolen I blifva varse, så högt I än stånden! Min konunga