vändt sribytaren ryggen för att fortsätta min färd hit till Stockholm, så kom jag i färd med en annan seglare, och veten I, hvem han var, herr drots? .... — Väl någon af mina män, som jag utsändt för att jaga den djerfve fredstöraren, men som af eder efter hvad I sägen blef förekommen. — Ja, drots Carl, det var verkligen en af edra män, det var Nils Bosson, men han kom i ett stallbrödraskap, som icke rätt vill passa in med edert namn och eder ställning, han kom i sällskap med en fetaliebroder, och dertill en af de vildaste, en värdig lärjunge af Bartholomicus Vorth.... Det började ljusna för marsken, så fort han fick höra Nils Bossons namn, men att höra detta namn nämnas i förbindelse med en fribytares, det var något som alldeles förbryllade honom, och hans tveksamma och tillika dystra utseende bidrog i hög grad att gifva hans anklagare vind i seglen. — Och denne Nils Bosson med Vilda folken vid sin sida fordrade jungfrurna af mig, fordrade dem i edert namn, drots Carl, i edert eget namn ... jag ösvermannades, mina föreställningar att draga saken inför konungen, mina böner, att herr Nils icke skulle blottställa edert namn, herr drots, — intet hjelpte ... de togo med våld ifrån det fartyg, der jag betann mig, de båda jungfrurna... och så kom jag hit till min herre och konung och har nedlagt min sak för hans fötter. — Der hafven I det, drots — utropade konungen och stälde sig blossande röd framför Carl — der hafven I det! I stånden i brottslig förbindelse med den afsatte konungens män... Hvad sägen I, drots...? — I faren vill, herre konung — svarade Carl, men afbröts häftigt af konungen. (Forts.)