den mjuke riddaren ställde sig leende sramfö honom. — Nin konungs vilja är min lag — sade han — och huru mycken smärta, jag än känner dervid, nödgas jag dock uppträda som anklagare mot eder, herr drots. — 1 kunnen gerna bespara eder besväret att beklaga edert hårda öde härutinnan, riddar Jost! — jag är färdig att höra eder — påskyndade Carl, då riddaren dröjde och liksom letade efter ett ingångsord. — Jag har haft ett sorgligt möte med en at edra män, drots Carl — började riddaren slutlisen — sorgligt mera genom sin följder i afseende på förhåliandet mellan eder och vår nådige herre konungen, än med afseende på mig, ehuru äfven ag, jag upprepar det .... — Unödigt — yttrade Carl, som blef dtålig — till saken, riddare, till saken! Riddaren kastade en frågande blick på koungen, som dock stod vänd med ryggen mot de våda herrarna och skådade ut genom fönstret, så utt den fråga, som riddaren lade i sin blick och om han naturligtvis hade önskat få besvarad, förelade helt och hållet sitt ändamål. — Jag seglade — började då riddaren — i nin herres och konungs ärender, då jag plötsligt nötte en af dessa setaliebröder, som nu svärma de nordiska farvattnen. Han förde röfvadt gods mbord af det dyrbaraste slag .... — Ah! — utropade marsken med en ton, om nödgade konungen sjelf att vända sig om och kärskåda hans anlete. Men riddaren skyndade sig att tillägga, utan tt gifva marsken tid att uttala hvad han hade på ungan. — Han förde inom sitt bord tvenne förnäma ungfrur, eder egen fränka, herr drots, jungfru rita Carlsdotter, och jungfru Iliana Åkesdotter . . . ag lyckades befria dem, men knappt hade jag