blygens I icke, att inför mig nämna denne min frändes namn! Jag vill säga eder en sak, jag har i min hand något som skall fälla eder .. T bären afvog sköld mot eder konung och edert fädernesland ... Konungen dröjde för att se, hvilken verkan bans ord skulle utöfva på den röjde förrädaren, och hans ögon rullade så vildt, som om han stått i begrepp att stöta den dödande spjutudden i det jagade vilddjurets hjerta. Carl stod ock såsom slagen med häpnad. Väl fann han genast, att här frukten af mörka ränkor räcktes honom, men dessa kunde vara väl spunna, de kunde stödja sig på saker, som gåfvo dem ett utseende af skenbar sanning, och för hans minne reste sig de dystra, bleka dragen af riddaren, som föll ett offer för liknande ränkor i Söderköping. Deraf förstummades han, och deraf åter gaf han inför sin kunglige anklagare åt sin sak en färg, som tjenade att hos denne befästa den vilseledda uppfattningen af densamma. Konungen njöt af marskens förstämning, och liksom för att med ens göra slag i saken, ringde han i en guldklocka, som stod på bordet bredvid honom. Kn kunglig kettilsven inträdde och konungen tillsade honom, att riddar Jost von Bardenvleth skulle komma in. Några ögonblick derefter inträdde ock den nämnde riddaren, som med de mjukaste ätbörder helsade så väl konungen som marsken. Men den förre ropade till honom, i det han med häftighet pekade på marsken: — Der hafven I mannen, riddar Jost,... tilltala honom, framför edert klagomål, öfverbevisa honom . och I skolen som borgherre rida in på Wiborgs eller Åbo slott eller hvilket som I helst viljen af dem, som han nu eger i handom. Carls blick blef mörk vid dessa konungens ord, och blodet strömmade till hans panna och kinder för att blixtsnabbt försvinna derifrån. Men!