4) De äldre äro skyldiga att understödja saken, dels genom penningebidrag, dels genom att liberalt lemna de unge tillfälle att deltaga i öfningarn No . Göteborg den 30 Maj. I anledning af den pågående ministerkrisen läses i Dagl. Alleh. några rätt anmärkningsvärda betraktelser, derutur vi återgifva följande: Inga af konungens rådgifvare kunna klaga öfver något riksdagens misstroende, ehvad de kunnat stundom emottaga mindre angenäma intryck. Vissserligen ogillade man någres mindre försigtiga uppträdande, exempelvis då statsrådet Adlercreutz nägot obehöfligt yttrade sig till förmån för en enskild motion om bränvinsbeskattningens förändring, hvilken han kunnat veta skulle i båda kamrarne falla; likaså då statsrådet Carlson i andra kammaren till någon del understödde en enskild motion om religionsundervisningen, hvilken der föll utan omröstning; så också då statsrådet Abelin alltför tidigt gaf en vink om inställandet för detta år af beväringens vapenöfningar. Men dessa misstag föranledde endast snart öfvergående obelåtenheter. Den senare, chefen för landtförsvarsdepai tementet, har, oaktadt försvarsfrågans ännu s vande tillstånd och oaktadt några de nyttigaste af bans förslag fallit, likväl rönt så afgjorda prof af riksdagens välvilja, att han icke har skäl att i dessa tgångar anse sig sjelf åsyftad. Konungens ge rådgifvare hafva icke heller att beklaga sig öfver riksdagen. Bland annat gjorde statsrådet Ehrenheims kraftiga och lysande yttrande i äringssonden, till stöd för konungamaktens ifrågasatta rätt, det fördelaktigaste intryck. Atven de som tramburit sina missnöjen öfver saknadt initiativ och beslutsamhet hos konungens rådgifvare samt öfver deras för stora eftergifvenhet för riksdagen, bafva dock på det bestämdaste prisat deras rättsinnighet och fosterlandskärlek, egenskaper hvilka vi gerna medgikva förlora i sin utötning, om de ej uppbäras af karakterens styrka och det politiska modets beslutsamhet, men hvilka vi dock för vår del sätta vida högre än om någon brist i dem skulle vilja sittas af kraftyttringar och tändernas, om o så de vackraste, visande åt riksdagen. Vi tro också att såväl de varande som blifvande kunglige rådhitvarne hafva nu så mycket hört krafttulla melodier sig föresjungas, att vi gissa de ej underlåta att snart i dem instämma. Vi afvakta då få förrimma, huruvida bifallet kommer att fortfara från dem. som nu uppmana till så kraftiga initiativ. Ty i politisk smak äro vi något ombytlige . ..,snarare att samtycka, än att väl utransaka, sade om css en stor konung. IIVad som i det förestående rådgifvareombytet är estertänkligast är frih. De Geers sannolika aftäng. Af alla sina medbröder är han ansedd som deras främste man ej blott till sätet utan till stämman. I hela landet är han uppburen såsom den värdigaste på den höga platsen vid tronens fot — ven af dem, som icke vilja erkänna hans förutseende statsmannablick för sju år sedan. Sådant är något i sanning sällspordt. En rådkammare, (j kan snart ersättas. Om man med skäl kan tycka öfver gagnet af en grundlagsparagraf, som gaf konungen rätt och pligt att utse en konseljpresident, så kan det dock ej betviflas vara en tördel, om någon i statsrådet finnes, som de ötrige anse såsom sin förnämste ledare i vigtigare frågor, sin sommanhållare, uti hvilken de helst se sin målsman hos konung och riksdag. Står en sådan man tillika högt i folkets tanke, så ger detta en styrka åt rådkammaren, som är politiskt ovärderligt och som väl förmår uppväga möjlig brist i annan styrka. En stor heder och tillfredsställelse för riksdagen är att icke hafva föranledt en sådan mans afgång ur konungens råd, äfvensom det veta denna afgång icke, såsom vi förnummit, skall hafva sin grund i begär till hvila, oaktadt dessa fem årens ansträngning, utan att det sannolikt lär vara alldeles oundvikliga skäl, som förmått honom tvergifva styret af det nybyggda skepp,han framför alla andra icke borde lemna förr, än ban det icke kunnat undgå. Lhuru vi icke dela en annan tidnings, en s. k. ysamtidas mening, att statsrådsplatsernas fyllande vore ,en så allvarsam sak, att man icke med fåfängt tal derom inom pressen borde sysselsätta en sysslolös inbillning, — ty vi veta få och som i den utländska pressen på det mest öppna sätt behandlas, samt kunna ej heller inse någons ära just lida af den vederlagda uppgiften, tt han varit ifrågasatt till statsråd — så vilja vi likväl ej meddela hvad härom berättas, då vi äro något osäkre om källan. Men hvarför skulle vi ej kunna nämna namnen Charpentier, Worn, Skogman? Vi hoppas att härigenom icke uppkalla någon blyg page-rodnad på deras menlösa kinder. Vi hoppas också, att den närvarande ovissheten snart måtte upphöra, och sluta med samma välgrundade tanke, med hvilken Göteborgs IIand.och Sjöf.-Tidning nyligen afslutade en uppsats rörande samma ämne: För vår del hysa vi ingen kärlek till täta ministerombyten, de der hvarken hedra eller gagna en nation, hvars öden derigenom göras mer eller mindre beroende af ärelystnaden och intrigen. Stockholmsposten återgifver denna Dagl. Alleh:s framställning och yttrar med anledning deraf bland annat: ,Vi skulle vilja hoppas, att den anledning (till statsrådens afskedsansökningar) vår samtida uppgifver såsom den hufvudsakliga, måtte tåla en modifikation. Det kan icke undfalla den höga person, hvars namn vi ogerna inblanda i diskusonen, att hans eget intresse i grunden sammanfaller med den konstitutionella konungamaktens, och att en sådan uppfattning af konungens rätt att allena styra riket, enligt hvilken han skulle ega att kalla och utnämna till sina officiella rådgifvare de personer, som i det enskilda umgänget kunde vara honom angenämast, i sig sjelt är ingenting mindre än öfverensstämmande med regeringsformens anda, och åtminstone numera, efter den nya riksdagsordningens införande, i tillämpningen blifvit en praktisk omöjlighet. ,,Konungamaktens mantel är tillräckligt vid, äfven för den högsta personliga ärelystnad, i den ädla mening, hvari regenten eger rätt att hafva en personlig ärelystnad, för att denne icke behöfver svepa honom uteslutande kring sina personliga skuldror. Under ett sådant försök skulle det lätt kunna hända, att han till sin öfverraskning blefve stäende med en ytterst liten flik i handen. Äfvenså kunna vi ej fullkomligt dela vår samtidas uppfattning af de nuvarande statsrådens lugna och behagliga ställning till riksdagen. Det är godt och väl, att Första kammarens bestämda hållning, jemte en icke obetydlig minoritet i den Andra, vid de samfälda voteringarne hindrat någon af dessa riksdagsåtgärder, som på längd skulle beröfva landet dess försvar och göra dess regering alltför mödosam, om icke helt och hållet omöjlig; men vår samtida synes oss alltför mycket förbise, att en regering behöfver, för att kunna utföra sitt uppdrag, icke endast majoritet i samfälda voteringar, utan äfven ett tillitsfullt, vänligt och tillmötesgående bemötande i kamrarne. Ett sådant förhållande är icke fullt detsamma som att ,,sitta vid Lugnvik, invid Fridsjö, och med en turturdufva framlefva lyckliga dagar, såsom en talare i Första kammaren yttrade i sammanhang med en interpellation rörande ministerkrisen 1868. Den irade interpellanten har utan tvifvel rätt deri, att det icke är vid dessa lugna stränder som vår tids statsmän kunna söka sina idylliska bostäder; men han lärer måhända gifva oss rätt deri, att man å mdra sidan ej heller får påtvinga dem officiella ksidens i allt för nära grannskap till Påkaryd och Skrikemåla gästgifvaregårdar. Medlemmarne f regeringen i ett konstitutionelt land kunna och ra icke at representationen dagligen ,prickas, ckas och släpas i smutsen, och om kronans är en tillfredsställelse för hvarje medborgare att. frågor, som väcka mera berättigadi deltagande l-varur en sådan man utgår, gör en förlust, som