ig åt sin parlamentariska verksamhet. I: Detta hopp har ej förverkligats. IIans löd har bland Preussens demokratiska män öppnat en lucka, som knappast någona torde kunna fyllas. Waldeck hade förätt att ingifva alla partier, hur fiendtligt de än stodo gentemot hans eget, den mest afgjorda bögaktning för hans personliga mening. Waldecks hemliga medel bestod deri, att han ej sökte idealisera demokratiens principer, utan att sammanbinda dem med en reell, praktisk uppfattning af de gifna förhållandena. Denna praktiska uppfattning saknas hos alla hans kamrater inom det ,tyska framstegspartiet (det radikala partiet), och häri ligger skälet till, att Waldeck blir så svår att ersätta. — Denne mans likbegängelse var så imposant, att en furste ej skulle kunna få en mera storartad. Den egde rum, Söndagen den 15 dennes. Man kan säga, att icke blott hela Berlin, utan hela Nordtyskland deltog deri. Alla fraktioner af landtdagen och riksdagen voro representerade, tillochmed det ultrakonservativa partiet kunde ej förvägra honom, som så ofta med tilliatetgörande föredrag uppträdt mot detsamma, den sista hedern. Deputationer från de mest demokratiska valdistrikterna hade infunnit sig, för att egna en afskedshyllning åt den hädangångne, hvilken vare sig som politisk martyr eller såsom liberalismens firade chef ej velat vara något annat än en enkel folkets man. I Berlin anslöto sig till liktåget alla, som blott stått i något förhållande till Waldeck och hans offentliga verksamhet. Berlins valkorporationer, handtverksföreningarne, ett stort antal sångföreningar, borgare-skyttekårerna, de demokrasiska studentsöreningarne, de social-politiska sällskaperna 0. s. v. — alla kommo med fanor och emblemer, för att beledsaga den vördade mannens jordiska qvarlefvor ut till kyrkogården. Och de, som ej egde någon anledning att sluta sig till processionen, stoco deltagande på den väg, som det af inemot 20,000 personer bestående tåget passerade. Utanför sorghuset hade i det ögonblick, då processionen skulle sätta sig i rörelse, den aflidnes tillgifnaste vänner velat spänna hästarve från likvagnen och sjeltva draga denna. Erdast efter mycket öfvertalande lyckades man förmå dem afstå från denna demonstration, hvilken härvidlag skulle ha blifvit mycket påfallande. Likvagnen hade särskildt blifvit inrättad så, att den högt ofvanpå densamma placerade enkla kistan skulle vara synlig för alla. Framför vagnen gingo — Waldeck var en god katolik, men naturligtvis ingen ultramontan — tre katolska prester i full ornat med ett kolossalt krucifix iramför sig. Ett halft dussin musikkårer utförde omvexlande i liktåget sorgmarscher och koraler. Så framgick processioaen genom Berlins hufvudgator, vördnadsfullt omgifven af en ofantlig folkmassa. På kyrkogården sammanslöto sig de samlade sångföreningarne till en imposant kör, på hvilken följde ett gripande tal af deputeraden Löwe, Waldecks intimaste politiske stridskamrat. Härefter anförtroddes åt jorden de död liga lemningarne af den man, som intager den högsta rangen i Preussens författnings14